Bröderna Oskar och Fredrik Törnå bor på ett gruppboende i Linköping för sju personer. Om de vill göra något – gå på bio, fika på stan eller annat – får det bli i grupp med övriga på boendet.

Att göra något på egen hand med stöd av personal finns oftast inget utrymme för.

– Konsekvensen blir att man får göra det som alla andra gör i bostaden, säger Thomas Jansson, ordförande FUB och länsordförande Sörmland.

Eller stanna hemma?

– Eller stanna hemma. Men det är inte säkert att du får det heller, för all personal kanske krävs för att man ska göra den här aktiviteten som gruppbostaden bestämt.

”Institutionell prägel”

– Det blir en institutionell prägel på boendet i stället för den familjebild som man tänker sig att det skulle kunna fungera som, säger Ewa Ferin, vice ordförande FUB Linköping.

Men tanken med gruppboenden är inte att de ska vara som institutioner. Tvärtom – de boende ska alla behandlas individuellt och livet ska vara som för alla andra. Det är åtminstone lagens intentioner.

Men FUB – de utvecklingsstördas intresseorganisation – menar att verkligheten ofta ser annorlunda ut. Framför allt därför att gruppboendena tenderar att bli allt större.

Snåriga regler

Reglerna runt antalet boenden per gruppbostad är snåriga. Kommuner har inga begränsningar alls, även om Socialstyrelsen rekommenderar högst fem per gruppbostad.

Privat drivna gruppboenden måsta ha tillstånd, där en vägledande dom sätter en gräns vid sex boenden.

Skillanden mellan fyra eller sex boende anser FUB vara stor. De anser att mindre fungerar bättre för de som bor där.

Det kan vara upp till tio personer som hör till ett gruppboende i Linköping, då det också hör fristående lägenheter i direkt anslutning till många boenden. En storlek som inte är ovanlig på andra håll heller.

Se mer i inslaget ovan.