”Jag har inget att erbjuda sökande längre som inte tillhör ”prioriterade målgrupper”.”
”Jag arbetar med personer som bedöms behöva en tidig insats. Det är en prioriterad grupp. Men i princip kan vi bara erbjuda ”fördjupat förmedlingsstöd”. Det är diffust vad det egentligen innebär.”
”Vi arbetsförmedlare får sitta och säga ”nej, nej, nej” till det mesta fastän vår bedömning är en annan. Visserligen kan vi vara bra på att prata med folk och ge vägledning, men det kommer ju till en viss gräns då det liksom inte räcker med att prata. Det behövs praktik för att få in en fot på arbetsmarknaden eller en kortare arbetsmarknadsutbildning. Men nej, det är inte vår bedömning som gäller över huvud taget!”
”Jag undrar varför man från politiken och Arbetsförmedlingens huvudkontor vill lägga så stora resurser på en grupp människor där 95 procent inte är anställningsbara. Jag talar om de långtidsarbetslösa. De har företräde till program, har mer hjälp från arbetsförmedlare än andra, men ändå ökar bara skaran.”
”Nu går utbildningsplatserna till de som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det innebär att antalet som blir långtidsarbetslösa och hamnar i garantierna stadigt ökar. Om ett badkar rinner över så ser man till att stänga av kranen så att inget nytt vatten kommer till.”
”Idag finns det väldigt få möjligheter att erbjuda arbetssökande, till exempel praktik till andra än långtidsarbetslösa. När en anhörig blev arbetssökande skulle han få vänta i 14 månader innan han skulle kunna bli erbjuden program.”
”Många av de personer jag möter saknar fullständig grundskoleutbildning, de har språkliga brister och kanske funktionsnedsättningar av olika slag. Alla är långtidsarbetslösa och en stor del saknar helt ersättning i form av aktivitetsstöd då de inte är medlemmar i någon a-kassa. Det säger sig självt att de här personerna befinner sig långt från den reguljära arbetsmarknaden. De är frustrerade och de är ledsna. De lägger sitt sista hopp i mina händer. Hur ska jag kunna hjälpa dem? Jag tänker på vad jag borde göra, vad jag vill, vad de vill att jag gör för dem. Men det är bara att glömma!”
”Jag kan känna ledsenhet över att inte få göra det bra jobb jag gjorde inledande, och över att se hur mina kollegor och våra arbetssökande dagligen misshandlas av myndigheten/regeringens beslut. Det mest ledsamma är att de som verkligen bryr sig om människor och är bra på att bemöta och jobba med människor, också är de första att söka andra arbeten och inte orkar med situationen längre.”
”Det arbetsmarknadsministern sa den 12 mars i SVT, är så långt från verkligheten man kan komma, och jag önskar så att hon kunde komma ut och sitta ner med oss och våra veckoscheman och visa hur vi ska få plats med arbetsgivarkontakter och andra krav som de anser vi borde prioritera istället.. Man kan inte prioritera i de redan prioriterade hur länge som helst. Jag skickar gärna över en bild till henne över hur vårt veckoschema kan se ut, för det skulle behövas minst tre veckor på varje vecka för att hinna med de uppgifter vi förväntas klara av på ett tillfredsställande sätt.”
”Åtskilliga förmedlare får gå hem efter arbetsdagen med känslan av att aldrig räcka till och inte få använda sin kompetens. Denna kastas bort och drunknar i all administration. Vilket slöseri!”
”Vårt handläggarstöd förutsätter att vi inte har något som helst eget omdöme utan att vi är en bunt idioter som inte kan tänka själva. T ex för att möta en ny arbetssökande som har en funktionsnedsättning och som ordnar jobb snart nog, men där arbetsgivaren behöver ekonomiskt stöd för att anställa så behöver vi varje gång läsa minst ca 250 sidor. Varje gång, eftersom det kan ju hänt något som skrivits in sedan igår.”
”Avståndet mellan politiker/uppdrag och verklighet i form av förmedlare/arbetssökande är gigantiskt. Där har du en grogrund för frustration.”
”Med andra ord kan man i praktiken säga att om man är lågutbildad, långtidsarbetslös, är fyllda 50 år och har en icke gångbar utbildning och inte har personliga kontakter på arbetsmarknaden – då är man helt rökt på dagens arbetsmarknad.”
”Jag befinner mig i Fas 3, är 33 år gammal med en lång högskoleutbildning och en praktisk utbildning på det. Jag har inte under hela min tid som arbetslös fått ett riktat eller anpassat stöd. Akademiker är en relativt bortglömd grupp. Kompetens tas inte till vara och just nu spenderar jag dagarna framför undermålig datorutrustning där vi som deltagare slösurfar, tittar på tv via dator, läser tidningar och brygger kaffe.”
”Det sorgliga är att istället för att se människan ser vi människan som en i mängden i statistiken. Våra chefer kämpar för att leverera bra resultat genom att vända och vrida på hur vi ska möta våra sökande utan kvalitet. Pressen på cheferna har lett till en tyst demokrati. Om vi konstruktivt kritiserar kraven till våra chefer blir vi uppfattade som gnälliga. Det är dags för en förändring och det är dags för Chefer/ledningen att lyssna på oss arbetsförmedlare.”
”Just nu har dem skickat mig på vuxen dagis vilket är bortkastad tid för min del att sitta i ett rum i 2 timmar o bara vänta på att tiden ska gå så jag kommer hem.”
”Det är dags att effektivisera Arbetsförmedlingen. Vi är en organisation med för många chefer, för många insatser och program samt ett för stort regelverk som inte är anpassat till verkligheten.”
”Jag har super engagerade kollegor som de flesta kommer till jobbet ca 30 minuter före arbetet eg börjar och stannar 30-4 minuter för att försöka hinna allt. Oftast ser det ut så mån-fre. De bokar bort träningar efter jobbet och annat om något akut dyker upp, allt för jobbet. De flesta jobbar mer än de ska och tar inte alltid lunch, trots detta hinner vi inte med. Vi är på inget sätt lata eller oengagerade, tvärtom.”
”Det värsta är när jag ser mina kollegor ihjälstressade, gråtandes och helt uppgivna för att man inte hinner...Vi kämpar å kämpar men får inget tillbaka. Media sågar oss totalt, sökande nästintill hatar oss å kallar oss massa fula saker och våra chefer bryr sig bara om siffror!!!! På våra möten pratar vi om mål, resultat, statistik, hur många sökande vi har i aktivitet.m.m. Men jobb det pratar vi knappt om då rapporter och statistik är det enda som regeringen bryr sig om...tragiskt då det slutat handla om människor :/”
”Jag ska definitivt söka nytt jobb!!! Jag orkar inte stressa ihjäl mig för ingenting och jag vill inte se på när kollega efter kollega går in i väggen!!!”
”Det finns fullt av engagerade, duktiga, kompetenta arbetsförmedlare som faktiskt vill göra en skillnad, som vill hjälpa människor till arbete. Men när minst 80% av arbetstiden går åt till att tillfredsställa statistiken! så går det inte. Jag känner till att kollegor går till jobbet under semesterdagar för att hinna. Närmaste cheferna är lika pressade och försöker ”gilla läget” och uppmanar oss att göra detsamma. Det finns så mycket goda idéer, så mycket kreativitet i hur vi kan arbeta smartare, till mer nytta för arbetssökande. Men kommunikationen är enkelriktad, från politiker till höga chefer och till slut ner till arbetsförmedlaren. Förslagen på golvet stannar hos närmaste chefen.”
”Efter 18 år i yrket tog jag beslutet att byta jobb när jag började drömma att jag befann mig vid en olycksplats och jag inte visste vem jag skulle rädda först.”
”Är själv sjukskriven på efter att under hela 2013 ha fått arbeta med överbelastning då kollegor slutat och tjänster inte tillsats.”
”Vi har signalerat och det länge. Personligen tror jag att våra chefer har försökt ”hålla masken”. Dels på grund av att det finns en tradition inom Af att försöka lösa ”allt som slängs” på oss men kanske ännu hellre på grund av att man som kontor inte vill vara först ut med att avslöja att man inte klarar uppdraget.”
