Nu visar Linköpings universitet att den kraftiga växthusgasen metan, som bildas på syrefria sjöbottnar, är näring för mikroorganismer och i och med det så småningom blir mat för fiskar.

Studien är unik i sitt slag, eftersom den går på tvärs mot uppfattningen att metan i sjösediment har förlorats i näringskedjan. Men nu ska fler studier visa hur stor betydelse metanet har i näringskedjan i olika typer av sjöar.

Angela Sanseverino, brasiliansk forskare i biologi och ekologi, visar nu i en studie att metan från sjöbotten återfinns i fiskvävnad. Studien har gjorts i samarbete med bl.a. David Bastviken vid Tema Vatten, Linköpings universitet.

Angela Sanseverino har studerat två biologiska markörer i kombination, del en stabil isotop som anger närvaron av metan, dels en specifik fettsyra från metanätande bakterier. Studien har gjorts på fisk och andra delar av näringsväven från en sjö i Pantanal, i det inre av Brasilien.

– Det är första gången som vi med stor säkerhet kan säga att metan från en sjöbotten via näringskedjan har hamnat i fiskens vävnad, konstaterar David Bastviken.

– Det är som att öppna en svart låda, att kol som vi trodde var förlorat för alltid visar sig kunna återvända in i näringskedjan.

Metanet tas om hand av metanoxiderande bakterier, som i sin tur äts av plankton och andra vattenlevande organismer. Dessa i sin tur hamnar så småningom i fiskens mage. Detta innebär att näringsväven inte bara lever av organiskt kol från växter i sjön eller från omgivande marker utan också från djupa och syrefria men kolrika sedimentlager där metan bildas.

David Bastviken tror dock tyvärr inte att det här ändrar på hans beräkningar av metanutsläpp från sjöar och vattendrag. Han har tidigare visat att dessa troligtvis är kraftigt underskattade i de beräkningar som görs av de globala utsläppen av växthusgaser