Vid den Baltiska utställningens kungliga öppnande hade Norge redan infört kvinnlig rösträtt och året efter följde Danmark. Men de svenska kvinnorna fick vänta i fem år till.

Och när kvinnorörelsen krävde ett eget hus på utställningen så kämpade man sig till det. Den pensionerade museichefen och arkeologen Sven Rosborn berättar entusiastiskt om kvinnornas första ”kvinnor kan” utställning.

-Det gick snabbt att bygga den och det gjordes under kampanjdevisen ”en kvinna en krona”.

Cecilia Widenheim  är museichef på Malmö Konstmuseum och menar på att detta skedde i en brytningstid.

-Hon blev intressant både som arbetskraft och konsument.

Byggnaden blev en kopia av Årsta Slott, där kvinnorörelsens främsta pionjär, Fredrika Bremer huserade. Cecilia Widenheim menar att kvinnorna från de olika klasserna hade olika sätt att föra kampen.

-Man kan tala om olika feminismer. Men det finns också klara paralleller till idag om i vilken ordning man ska ta det, klass eller kön?

Arkitekten och författarinnan Madeleine Brandin berättar att kvinnor från hela Norden strömmade till och hon menar att det var naturligt att kvinnorna från de övriga skikten ledde kampen.

-De var ju vana att kunna prata.

I den enorma konsthallen som rymde 3500 verk, den största konstutställningen någonsin i Norden, fanns alla stora målande män men nu smög sig även kvinnorna in. Konstmuseets intendent Marika Reuterswärd säger att det var många kvinnor som profilerade sig här.

-Bland andra Tora Vega Holmström, Sigrid Hjertén och Anna Boberg.

Men dom togs inte alltid på allvar och avbildade kvinnor förblir anonyma till skillnad mot männen. Cecilia Widenheim pekar på en tavla av Alexander Golovin med en kvinna som stirrar på oss förebrående och med stor självsäkerhet.

-Det är så typiskt att hon inte har något namn till skillnad mot alla avbildade män, tavlan heter bara ”Strumpstickande dam”.

Fotnot: En utställning om skånska Tora Vega Homström öppnar på Moderna Museet i Malmö 6 juni