Livet i Rosengård är stillsamt, men våldet är ändå ständigt närvarnade. Varje morgon går de in på sociala medier för att se om någon har dött under natten.
– Man talar med någon på kvällen, och på morgonen står det på Facebook att han har dött, säger Mostafa Kaoud.
Lyckades fly
För ett år sedan lyckades de ta sig till Sverige från det palestinska flyktinglägret Yarmuk, söder om Syriens huvudstad Damaskus. Förra veckan tog terrorgruppen IS kontrollen över området med våld och nöden bland de redan utsatta flyktingarna ökade.
Många har flytt, liksom Mustafa Kauod och Maha Kadora, men 18000 flyktingar är fortfarande instängda i lägret och FN beskriver situationen som ofattbart omänsklig.
– När jag talar med någon därifrån och frågar hur det är, säger de att de väntar på sin tur att dö, säger Maha Kadora.
– De kan inte ens gå ut och hämta mat och vatten, för det finns en krypskytt utanför. Situationen är hemsk, fortsätter hon.
Försöker hålla kontakten
De håller kontakten över internet, men uppkopplingen i lägret är opålitlig. I dag blev det inget efterlängtat samtal.
– När vi talar med anhöriga som är kvar vill vi först först och främst veta om situationen är lugn. Vi frågar om de har mat och vatten, för det råder stor brist på det. Nationella kommittén har delat ut förnödenheter, men en del familjer har inte fått det. Det är inte alla som nås av hjälpen, säger Mustafa Kauod.
Sonen fängslades och torterades
Den äldsta sonen försökte att på egen hand ta sig till Sverige, men upptäcktes på vägen. Nu befinner han sig i Tyskland. Familjen har inte träffat honom på ett år.
– Det går inte att beskriva. Det är svårt. Man tycker om alla människor, men ens barn betyder allt, säger Maha Kadora och hennes ögon fylls av tårar.
Hon berättar om sonens långa kamp för att komma i säkerhet. Hur han var nära att drunkna när båten som skulle ta honom från Grekland gick sönder. Att han försökte ta flyget, men misslyckades. Och hur han blev fängslad i Serbien och misshandlad. Efter ett år kom han fram till Tyskland utan pass eller id-kort.
Jag frågar vad hon drömmer om. Finns det hopp?
– Jag hoppas att det som händer i Syrien bara är en mardröm som vi vaknar ur snart. Att allt visar sig vara bra. Att alla fortfarande är i livet. Men det är omöjligt, svarar hon.