Förra året kom närmare 30.000 ensamkommande flyktingbarn till Sverige.
Men ser man tillbaka i historien är det inte första gången som många ensamkommande flyktingbarn kommer hit.
Under andra världskriget kom över 70.000 barn från Finland till Sverige. De kom av olika skäl; att föräldrar hade dött, att det var ont om mat i Finland eller att föräldrar helt enkelt inte hade möjlighet att ta hand om sina barn.
Kom som fyraåring till Sverige
Eila Wictorzon i Oskarshamn, är en av de som kom till Sverige som krigsbarn från Finland.
Hon kom med en lapp kring halsen och möttes på järnvägsstationen i Oskarshamn av den kvinna som kom att bli hennes svenska mamma. För Eila blev kvar i Sverige.
– Det måste ha känts förskräckligt för min finska mamma, när hon skickade iväg oss. Och jag har tänkt mycket på det, säger Eila när vi träffar henne hemma i Oskarshamn.
På bordet framför henne ligger ett par fotografier, det är de enda hon har från sin tidiga barndom. På den ena bilden är det hon och hennes storasyster som också kom till Sverige, på den andra bilden är det alla de barn som kom från Finland till Oskarshamn. Eila pekar ut sig och systern på det fotot.
Eila har inga minnen från när hon lämnade Finland, hon var bara fyra år den gången. Men hon kom aldrig att träffa sin finska mamma efter det. Hon blev kvar i Oskarshamn och säger att hon haft det mycket bra under sin uppväxt. Att hennes svenska föräldrar tog henne och systern med i sina liv, fullt ut.
Viktigt att få berätta
Men Eila är också fullt medveten om att alla krigsbarn inte hade det lika bra.
– Men idag tänker jag mycket på de som kommer nu. De har ju fått lämna döda eller levande föräldrar. Och de har bara fått ge sig iväg, och de har inte fått åka tåg via Haparanda, de har fått gå långa sträckor, de har åkt med båtar som knappt kan kallas båtar i vissa fall.
Hon funderar mycket över situationen för de som kommer nu. Och har tankar om hur deras liv i Sverige ska bli bättre. Hon säger att språket och språkundervisningen är jätteviktig. Men också att de får möta svenska ungdomar och komma i kontakt med det livet som de svenska ungdomarna lever.
– Och så är det viktigt att de får någon att berätta för, och inte bara bära upplevelserna inom sig, säger hon.
Men så handlar det också om det som kanske är det enklaste av allt:
– Och det gäller oss alla, nämligen att vi hälsar ordentligt och säger hej när vi träffar dem, säger hon.
Mer om de finska krigsbarnen: