Det är elva minusgrader och måndag morgon i Smålands inland. Vardag – men en av de elever som är på väg till skolan kommer att minnas just denna dag resten av sitt liv. Åttaårige Baraa Homsi har pirr i både kroppen och huvudet.

– Jag kunde inte sova. Jag tänkte bara på skolan, säger han.

Han säger det med ett leende, eftersom han har längtat länge. Han, som gillar att gå i skolan, har inte kunnat göra det på ett halvår. Matematik och kompisar är det han saknat mest. När han med sina lite för stora vinterkängor svänger in på skolgården ser han lite, lite rädd ut men allra mest förväntansfull – som om han stod framför ett jättelikt tivoli.

Inga-Britt tar emot

Klockan är kvart i åtta men på skolgården finns redan många barn – en hel del från Syrien och många andra länder också. Lindblomskolan mitt i Hultsfred har gått från 390 elever till 490 elever på fem år. En hel del av dem har Inga-Britt Larsson tagit emot, hon som nu kommer emot Baraa med öppna armar.

– Hello! Hej! Får jag krama dig? säger Inga-Britt och Baraa nästan försvinner i hennes dunkappa.

Hon förklarar på en blandning av svenska och engelska att första lektionen är idrott. Baraa nickar artigt och följer med till gymnastiksalen.

De passerar barackerna som står i utkanten av skolgården. De så kallade modulerna sattes upp lagom till skolstart men har redan blivit fulla. Snart väntas lika många till som kommer att ställas ovanpå de gamla.

Svårt att rekrytera

För inte så länge sedan fanns en oro i Hultsfred för att eleverna var för få. Befolkningen krympte och utflyttning var ett problem som sysselsatte politikerna. Men nyligen vände det problemet i sin motsats. Nu handlar det om hur kommunen ska klara av alla de som kommer hit.

– Det är brist på lärare och brist på lokaler, så det är klart att det frestar på, säger Lars Rosander (C) kommunalråd i Hultsfred.

Han sitter i kommunhuset, bara några hundra meter från Lindblomskolan. Han betonar att de många eleverna där egentligen är en glädje eftersom kommunen behöver befolkningstillväxt men det finns mycket konkreta problem som kräver snabb lösning. Han öser beröm över personalen och berättar samtidigt om ökande sjukskrivningar.

– När vi ska rekrytera lärare händer det att vi inte får ett enda svar, säger han.

Ont om lokaler

I idrottssalen på Lindblomskolan har klass 2A välkomnat sin nya klasskompis med stor vana. De har kört namnleken och Hala, som också kommer från Syrien, tolkar lärarens svenska instruktioner till arabiska så att Baraa förstår reglerna i svanskull – en lek som gör hela klassen lycklig och svettig.

Baraa har noterat att alla killar i klassen har kortbyxor – utom han. Det ska han be sin mamma rätta till till nästa idrottslektion.

Förutom idrottssalen finns det nästan inga rum på Lindblomskolan som används för bara en sak. Lärarrummet är numera också musiksal, med ett piano uppställt mellan sofforna. Konferensrummen är borta, möten får äga rum där det råkar finnas plats just då. Fritids lokaler är 2A:s klassrum tidigare på dagen. Och där har det just blivit en bänk till. Det är lektion i svenska och alla elever har individuella arbetsscheman. Koncentrerad tystnad råder men i ett hörn hörs röster.

– Bass, säger Baraa och tittar på Inga-Lill Larsson.

– Buss, förtydligar hon. Det heter ”buss” pekar hon på ordet framför honom.

– Buss, säger han, både lättad och bekymrad.

Vittne till sprängdåd

För ett år sedan blev Baraa vittne till hur en minibuss sprängdes i luften. I dag övar han svenska substantiv i Hultsfred. Däremellan – en flykt från Syrien genom hela Europa innan familjen, för några veckor sedan, landade i Småland på ett av Migrationsverkets boenden.

Barnen som bor där går till samma skola men deras erfarenheter ser helt olika ut. En del tolvåringar har aldrig tidigare gått i skola. Samtidigt finns nioåringar som läser obehindrat och gör det på tre språk. Det ställer stora krav på Lindblomskolan.

Men Baraa är nöjd med sin första dag. Trots att det inte blev någon matematik. Han har lärt sig de svenska veckodagarna, berättar han medan han packar ihop skolväskan. Och kompisarna fanns där.

”Varje morgon var vi oroliga att vi inte skulle komma hem”

Baraas pappa, Bashar Homsi, kommer också att minnas den här dagen länge. Han berättar att han för första gången på tre år kunnat känna sig lugn när sonen varit i skolan.

– Varje morgon i Syrien när vi skickade iväg honom var vi oroliga för att han inte skulle komma hem, säger han.

För detta – sitt barns trygghet – vill han tacka Sveriges regering, landets kung och hela svenska folket. En stund senare, strax efter ett, störtar hans son ut från barackbyggnaden i Lindblomskolan och springer in i pappas famn.

– Hur var det i skolan? frågar Bashar Homsi.

– Bättre än min gamla! säger Baraa. Mycket bättre.

Han längtar redan till sin andra skoldag. Då måste det bli matte.

LÄS OM BARAA PÅ ARABISKA نهاية طريق اللجوء- براء يبدأ مدرسته الآن