Hemma i Jönköping träffar Smålandsnytt pojkens pappa Lars Green bara några veckor efter det tragiska dödsfallet. Han har trots den svåra situationen valt att delge Smålandsnytt sin berättelse.

– Vår son hade tidigt problem med sig själv. Han hade svårigheter att hantera en omvärld som inte förstod honom och som han själv inte förstod. Men fastän vi sa att han behövde hjälp, fanns det ingen hjälp att få. Vi fick en bokstavsdiagnos placerad i knät och när vi frågade vad man kunde göra för att hjälpa honom, fick vi till svar bara en motfråga: Vad tycker ni?

Omvärlden förstod honom inte

Pappan:

– Han fick stora problem med sig själv och att hantera sin omvärld som inte förstod honom och som han inte förstod.

Till slut blev situationen ohållbar, konflikterna med samhället blev allt större och sonen omhändertogs enligt LVU, lagen om vård av unga. Jönköpings kommun valde att placera honom på ett nystartat hem för vård och boende i södra Kronobergs län.

Stora planer blev till intet

Familjen hade ingenting emot placeringen. Beskrivningen av verksamheten såg bra ut. Motorcross, snickeriarbeten, bad, musikstudio. Nu skulle det bli struktur på tillvaron, tänkte man. Men det blev tvärtom:

Sommaren blev overksam. Av de nyttiga och uppbyggliga projekten märktes inte ett spår. En bod som skulle byggas blev inte av. Inget virke köptes in. Och musikstudion stod tom och öde. 

Lars Green:

– Vi såg att det stod en gitarr där. Utan strängar.

Stor personalomsättning

Men det allvarligaste var personalomsättningen. Folk kom och gick. Sonen visste inte vilka som jobbade där. Han lärde inte känna personalen. Föreståndaren var frånvarande under långa tider. Sonens andningshål var gymnasieskolan i Växjö, där han trivdes. HVB-hemmet ville han bara ifrån.

– Han hade stora förhoppningar på att få flytta till en utslussningslägenhet, där han skulle bo själv men med stöd från personal från HVB-hemmet. Planeringen hade kommit långt, men så blev det plötsligt tvärstopp. Kommunen hade kommit på att det var omöjligt för honom att flytta innan han fyllde 18 år. Och dit var det ett halvår.

Måndagen den 31 mars kom han aldrig till skolan. Han hittades död på sitt rum tidigt på morgonen.

Familjen är i djup sorg. Ändå samlar man sig för att berätta om detta ofattbara: Att en son har dött. 

Varför gör ni det?

– Jag vill att resultatet ska bli att man ifrågasätter kvaliteten på den här typen av boenden. Det är nämligen mycket utsatta ungdomar som hamnar där. De ska ha bästa tänkbara vård, säger Lars Green.