Det har bara gått en dag sedan resten av familjen Zaraa landade på Arlanda när vi kommer och knackar på. Den tioåriga Ahmed som inte har kramat om sina föräldrar på ett år kan knappt hålla sig för skratt nu när det känslosamma mötet på flygplatsen är över.
– Jag grät bara och kramade om min mamma, min pappa och min bror, berättar Ahmed.
”Kändes som om jag miste en kroppsdel”
Det var för ett år sen som den 28-åriga Bashar blev inkallad till militärtjänstgöring i Syrien. Han ville inte delta i kriget och bestämde sig för att fly. Med sig tog han sin lillebror Ahmed för att motivera resten av familjen att följa efter.
– När de åkte kändes det som om jag miste en kroppsdel. Jag var fruktansvärt ledsen. När båten stävade ut till havs tog jag ledigt från jobbet som lärare. Jag kunde inte fortsätta undervisa eftersom jag blev sjuk. Jag fick en ganska omfattande behandling. Tack och lov kom de fram välbehållna, berättar Bashars och Ahmeds mamma Olfat Dasouqi.
Ta sin plats i samhället
När det var dags för resten av familjen att komma till Sverige blev de inte utsläppta ur Syrien. De förklarar att alla palestinska flyktingar från Syrien har svårt att ta sig ut just på grund av sin bakgrund.
Nu när hela familjen är samlad blickar de framåt. Ali och Olfat har jobbat i hela sina liv. Hon som lärare och han som advokat och den 18-åriga Abdullah har precis gått ut gymnasiet.
– Jag hoppas att jag snabbt kan lära mig svenskaoch att jag blir integrerad i samhället, både kulturellt, yrkesmässigt och på alla andra plan, säger Ali Zaraa.
– Att lära oss språket är första steget. Vad gäller arbete krävs det tålamod. Men vi är hopfulla. Hoppas att vi hittar arbete så snart som möjligt. Jag känner att jag verkligen måste ta min plats i samhället, säger Olfat Dasouqi.
– Jag tror att jag får en bra framtid, bara inte tiden rinner iväg. Jag hoppas lära mig språket snabbt, så att jag inte förlorar en massa tid. Jag har gymnasiebetyg och vill läsa vidare. Då kan jag forma min egen framtid.
Sammanlänkade bröder
För Bashars del känns det skönt att lämna tillbaka ansvaret för den tioåriga Ahmed till föräldrarna, även om han nu inte kan tänka sig ett liv utan honom.
– Jag bodde med Ahmed i ett helt år. Vi hade både bra och dåliga dagar. Men nu tror jag inte att jag skulle kunna leva utan honom.