Alla barn går väl då och då igenom  perioder av skoltrötthet. För Isak Ulfvik var det ända sedan andra klass ett normaltillstånd.

– Det hände ofta att jag inte ens ville gå dit. Jag fick ont i magen av det eftersom jag kände att något var fel på mig. Utan att veta vad felet var.

Och vad problemet var, det stod klart först i sjunde klass. Genom en utredning familjen själva tvingade fram, fick Isak diagnosen dyslexi. Något han tog emot med lättnad.

– Det var skönt att få veta vad det var, för då förstod jag ju vad det var som orsakat problemen alla år i skolan.

Isak hade anhöriga som stred för honom. Inte minst hans mormor, som nu är en av dom drivande krafterna i Hässleholms dyslexiteam.

De vill verka för ett kunskapslyft inom skolan, inte minst hos lärarkåren.

– Vi vill tränga igenom det där pansarglaset och dela med oss av våra erfarenheter, säger Kjerstin Ulfvik Jonasson, mormor till Isak och en del av teamet.

Hela veckan, som i hela Europa tillägnas just dyslexi, håller teamet utställning på biblioteket i Hässleholm. För kunskapen måste spridas, menar man.

Bland annat genom att påtala varje individs särskilda behov.

– Ett problem är att man ofta utgår från att jämlikhet ska gälla på alla plan. Att alla med dyslexi har samma behov. Så är det inte, säger hon.

För Isak har det gått bra. Nu läser han tvåan på gymnasiet, och skolan är äntligen rolig.

– Nu är jag stolt över vem jag är, säger han.

Men hur det hade blivit om han inte fått hjälp, tror han mycket varit helt annorlunda.

– Då hade jag nog inte skaffat mig någon utbildning alls. Hoppat av skolan så fort det bara gått.