Hon binder borstar åt kungen

Uppdaterad
Publicerad

Inger Ohlsson var bara tretton år när hon började på Borstakongens borstfabrik i Onslunda. Hennes dröm var att bli hårfrisörska men det var för dyrt för familjen, så det fick bli borstar istället för Inger.

Och det är ett val hon aldrig har ångrat.

– Det var jätteroligt! Jätteroligt. Vi var många ungdomar som satt där och gjorde borstar. Satte borstar, som det heter. Vi tjänade pengar, vi hade ackord. Vi tjänade tre kronor i timmen 1945. Så det var jättebra betalt! Mycket mer än vad potatisplockarna fick på den tiden, säger Inger Ohlsson till Sydnytt.

En kulturbärare

I nästan ett helt liv har Inger Ohlsson bundit borstar. Alla slags borstar. Skurborstar, panelborstar, cocosborstar och sopborstar.

– I regel var det pojkarna som fick sätta det grova materialet och vi flickor fick ha det lindrigare för händernas skull, berättar Inger Ohlsson.

Inger arbetade femtio år på borstfabriken i Onslunda och när barnen var små kunde hon ta med sig jobbet hem och sitta i köket och sätta borstar. När fabriken stängde blev hon guide på borstmuseet, startade kursverksamhet och började lära andra att sätta borstar.

Dammets fiende nummer ett

Intresset för att lära sig det traditionella hantverket borstbinderi, är stort. Museet har kurser flera dagar i veckan och kursdeltagarna är vetgiriga och otåliga. Särskilt gethårsborstarna har blivit en stor grej på bygden.

– Gethårsborstarna tar dammet och drar det till sig. Andra borstar flyttar bara dammet. Gethårsborsten kan man ta på tavlor, på datorer och plattskärmar. Den är så mjuk och den repar inte. Kyrkorna här har fått varsin borste till altartavlorna. Församlingen har sju kyrkor, så nu finns det en borste i varje kyrka, säger Inger Ohlsson och ser nöjd ut.

Det var när Inger och hennes vänninna var i kyrkan och plötsligt såg hur dammig flygeln var, som de kom på idén.

Kunglig hovleverentör

Och ryktet om de fantastiska gethårsborstarna har spridit sig. En dag för några veckor sedan ringde textilkonservatorn på hovet till museet.

– Man kunde inte tro att det var sant faktiskt. Det kan ju inte vara möjligt att vi ska skicka borstar till kungliga slottet. Först skulle di ha en stor borste och sen en databorste och sen såna vi har till kyrkorna, mer likt sopeborstar. Di har kanske lite damm på slottet di åsså, fortsätter Inger.

Kunglig kvast

Den finaste borste som Inger Ohlsson har gjort, är den som kungen nu beställt: en spindelkvast i vitt gethår.

– Det skulle vara vitt gethår, vitt så att det skulle synas när kvasten blir smutsig, säger hon och plirar med ögonen mot eftermiddagssolen som lyser in i hennes välstädade vardagsrum.

Tvättas med schampo

Hur gör man sen när borsten är full med damm?

– Man går bara ut och skakar den. Och jag har till och med tvättat Onslundas borste och den blev precis lika fin igen. Man tvättar den som vanligt hår.

Med schampo?

– Ja, det kan man ha, säger Inger Ohlsson med ett skratt i ögonvrån.

Borstbindare

Borstbindare är en person som binder borstar eller kvastar.

I Sverige var borstbinderi länge en vanlig sysselsättning för synskadade och blinda.

Det finns ett par svenska idiom om borstbindare – supa som en borstbindare, svära som en borstbindare och röka som en borstbindare.

Det finns olika idéer om vilket som var det ursprungliga. Idiomet supa som en borstbindare ska ha kommit från tyskan genom bürsten som betyder både ”supa” och ”borsta”. Idiomet svära ska ha kommit från att borstbindare gjorde illa sig under arbetet och därför använde kraftuttryck.

Enligt Inger Ohlsson, borstbinderska från Onslunda, så svär borstbindarna när de har för bråttom och tar för mycket hår i hålet på skaftet så att tråden går av. Varje gång tråden går av får man börja om och det tar tid och då säger ofta den som sätter borsten ett eller två opassande ord.

Det finns källor som säger att det på Luntmakargatan i Stockholm för ca 150 år sen fanns ett hantverkarhus, där lärlingar tränades i sina blivande yrken. Längst ner höll sotarna till, på första våningen snickarna, på andra gelbgjutarna, på tredje kittelflickarna, på fjärde repslagarna och högst upp på femte våningen, höll borstbindarna till.

En gång varannan timme hade alla lärlingar tio minuters rast. De flesta skyndade sig ut på gatan för att ta ett bloss och det gällde att utnyttja minuterna. Eftersom borstbindarna hade längst till gatan, var det extra stressigt för dem, och de tvingades röka snabbt och intensivt för att hinna tillbaka efter sin rast. Därifrån kommer troligen uttrycket ”att röka som en borstbindare”.

Källa: Wikipedia

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.