Säsongen är inne för att börja mata våra småfåglar. Försäljningen av fågelfrön och talgbollar tar dock fart först då snön lägger sig och den riktiga vinterkylan sätter in.
Men, handen på hjärtat, matar vi inte fåglarna mest för vår egen skull?
Det finns en utbredd myt om fågelmatning. Börjar man mata fåglarna i början på vintern, bör man inte gärna sluta med det förrän till våren. Annars lämnar man fåglarna i sticket.
– Men då glömmer man att fåglar har vingar och kan söka föda på annat håll, säger Anders Wirdheim, fågelskyddsexpert hos Sveriges ornitologiska förening (SOF).
Visst är tanken fin att man vill hjälpa de små liven över den kalla årstiden, och trevligt med lite liv i trädgården en grå vinterdag. Men det är alls inte nödvändigt för att fåglarna ska klara sig, enligt Wirdheim.
Byggda för vintern
– De arter som övervintrar är ju byggda för det. Över huvud taget matade man inte vilda fåglar förrän i början av förra seklet. Dessförinnan var det vanligare att man snarade dem och åt upp dem.
Fågelmatning har dock troligen bidragit till att tre fågelarter – blåmes, nötväcka och grönfink – numera finns långt längre upp i Norrland än för bara några årtionden sedan.
År 2008 uppskattade SOF att mellan 300 000 och 500 000 svenska hushåll matar fåglar varje vinter.
Wirdheim:
– Det beror lite på hur man räknar. Nu är det nog ännu fler hushåll. Trenden över tid är klart uppåtgående.
Domherre i julkärven?
Det bekräftar flera grossister, även om den milda vintern hittills i år inte precis har framkallat någon rusch efter fågelmat, tvärtom, enligt grossister TT har talat med.
– Än säljs det nästan ingenting. Men det kan ju fortfarande bli en lång och sträng vinter och då tar affärerna fart, säger Ingmar Kroon hos dagligvarukedjan Axfood.
När man tidigt på 1900-talet började mata småfåglar så handlade det mest om havrekärvar vid jul. Och när julkort med tomtar och snöiga granar blev populära avbildades julkärvarna med färggranna och välmående domherrar.
– Men det är lite lurt. Domherrar äter inte havre. Det gör däremot gulsparvarna, berättar Anders Wirdheim.