Nu har Malmöförfattaren Jimmy Wilhelmsson skrivit en bok om Commodore 64-generationen.

Och ofta började det med spel – som de skickliga kunde ta bort kopieringsskydden från så att det gick att kopiera dem.

Han visar den Commodore 64 som han har inkopplad till tv:n därhemma. Det syns bara text.

– Det här är ett spel som är knäckt av någon, och då lägger de in en liten skärm i början för att skryta att det är jag som har knäckt det här, säger Jimmy Wilhelmsson.

En egen konstform

Och det var bara början.

– Det här utvecklades mer och mer och blev en egen konstform till slut, och är grunden till ett slags tävlingsmentalitet mellan unga killar som ville visa att de var väldigt, väldigt duktiga på själva datorerna, säger han.

På skärmen snurrar åtta stycken bollar runt i ett mönster. Jimmy Wilhelmsson pekar och förklarar:

– Här ser du åtta stycken sprites, och åtta stycken sprites var inget svårt att göra. Då visar man att man snurrar de här bollarna. Men att – som de senare gör – lägga till mångdubbelt fler sprites, som dessutom är genomskinliga – här börjar det komma grejer! säger Jimmy Wilhelmsson.

Vem gör fräckast saker

Det gällde att utnyttja hårdvaran till max.

– Man tävlade i vem som kunde göra fräckast saker – med ljud, med grafik – och det här eskalerade så att till slut är det inte knäckningen som gäller längre, utan själva demoprogrammeringen, att visa vem som bäst kunde krama ut mest kraft ur den här begränsade datorn, säger Jimmy Wilhelmsson.

För det var inga vassa datorer – dagens mobiltelefoner är oändligt mycket kraftfullare – men det ställde också krav på den som skulle använda dem.

– Det här är innan datorerna hade riktiga operativsystem, innan de hade muspekare och innan vi hade internet, framförallt. Du kommer ju rakt in i en prompt som det heter, du kommer rakt in i ett programmeringsläge, som gör att du kommer rakt in i datorn och förstår datorn på ett annat sätt än i dag, säger Jimmy Wilhelmsson.