Elena Alexandrova växte upp mellan Pavlovinstitutet och biblioteket i Sankt Petersburg. Hon var busig som flicka och lekte helst med pojkarna i kvarteret.

Att det var teatern som skulle bli hennes liv och yrkesval var inte självklart.

– Det bara blev så. Jag kommer ihåg mitt första besök på stadsteaterns  scen för unga i Sankt Petersburg. Jag var tolv år och förstod att teater var teater och livet var livet. Det var på den scenen jag sedan kom att arbeta i tjugofem år, berättar Elena Alexandrova.

Teatern som terapi

Teater för Elena är något som finns inom en och skådespeleriet är ett sätt att utforska sig själv och världen.

– Teatern förändras i takt med att livets frågor förändras. Ju längre jag lever desto mindre vet jag. Jag får hela tiden nya frågor att brottas med och jag vill gärna dela dessa frågor med publiken, säger Elena Alexandrova.

– Teater är inte att snurra på en scen utan ett sätt att utvecklas som människa.

Hyr hus på Österlen

Elena kom till Sverige för snart tolv år sedan efter att ha arbetat nästan hela sitt liv på stadsteatern i Sankt Petersburg.

En dag märkte hon att hon slutade få erbjudanden om jobb och roller och då bestämde hon sig för att starta en egen teater hemma i huset i Övraby på Österlen.

Hon kallar sin teater för Teteater, för hit kan man komma inte bara för att se en föreställning utan även äta rysk rödbetssoppa och dricka te.

Gillar att jobba ihop

Nu är hon både skådespelare, dramatiker, kokerska, städerska och teaterdirektör. Ibland jobbar hon även som regissör, även om hon längtar efter att få samarbeta med en riktigt bra regissör framöver.

– Jag älskar att samarbeta, säger Elena Alexandrova. Jag kan regissera också men jag tycker om att arbeta tillsammans med någon.

I flera föreställningar har Elena samarbetat med scenografen Marta Cicionesi. Även så till den senaste pjäsen ”Efter Måsen” som har premiär i vår.

Vill nå den unga publiken

”Efter Måsen” är ett Tjechovinspirerat drömlikt försoningsdrama mellan en mor och en son som tagit sitt liv.

Pjäsen handlar om den självupptagna skådespelaren Arkadina och hennes bortgångna son Konstantin, som varit en kreativ ung man.

Föreställningen vänder sig till en bred publik och vill gärna nå de unga besökarna. Tanken är att skådespelaren interagerar med publiken och att de tillsammans undersöker berättelsens vändpunkter.

– När man får bestämma allt själv på sin teater, hur vet man då vad man ska välja? undrar Sydnytts reporter.

– Att veta vad man vill är det svåraste som finns. Eller egentligen inte att veta vad man vill, utan vad man vill berätta, avslutar Elena Alexandrova.