På benen igen efter den svåra ravinolyckan

För ett drygt halvår sedan råkade Bo Johansson ut för en näst intill osannolik olycka. Hans bil störtade rakt ner i en ravin. Två nackkotor bröts, men han överlevde. Idag är han på benen igen.

Det var i juli, under en av sommarens varmaste kvällar. Bosse gav sig ut en sväng med bilen, för att kolla till turbinerna på ett kraftverk i närheten av bostaden. En runda han ofta brukar ta.

– Han brukar vara borta ungefär en halvtimme, säger hans fru Christina.

Men den här gången skulle det visa sig bli betydligt längre än så. När Christina började bli orolig körde hon iväg för att leta efter honom, men utan resultat.

"Blev helt svart"
Så småningom larmade hon Räddningstjänsten, som hittade Bosse på ett ställe Christina i sin vildaste fantasi inte kunde tänka sig. Bilen hade kanat över kanten till den djupa, vattenfyllda skreva som ligger strax nedanför kraftverket.

– Jag vet inte hur det gick till. Jag kommer ihåg att jag närmade mig kanten och tänkte att det här kan aldrig sluta bra. Sedan är det helt svart, berättar Bosse.

Mörker blev även det som kom att prägla de sex närmaste veckorna efter fallet. Bosse har inga minnen från det över huvud taget. Han vårdades för sina skador på sjukhuset i Lund, där Christina besökte honom så gott som varje dag.

– De tog ju upp honom ibland, och han gick några steg. Men han var ju inte själv medveten om det, säger hon.

Bröt två nackkotor och krossade ansiktet
Två nackkotor bröts i olyckan, och ansiktet fick allvarliga krosskador. Men Bosse hade ändå en vansinnig tur. När Räddningstjänsten hittade honom var bilen i lodrätt läge, men Bosse hade lyckats ställa sig på instrumentbrädan, och befann sig alltså i linje med bilen.

Ett halvår efter olyckan kan man tycka att den som råkat ut för det Bosse gjorde skulle ha svårt att närma sig själva olycksplatsen igen. Men det gäller inte i det här fallet.

– Det är inget jag grämer mig över. Jag har inga mardrömmar om det, och tänker faktiskt inte så mycket på det, säger Bosse och lutar sig fram över ravinkanten i januarisnön.

"Måste ha framtidstro"
Ända sedan han vaknade upp i Lund har han varit övertygad om att han skulle komma tillbaka igen. Något han alltså är på riktigt god väg att göra.

– Jag hoppas jag får vara med i minst 20 år till. Man måste ha framtidstro. Har man inte det, då kan det gå illa, säger han.

Publicerad:

Uppdaterad: