För en tid sedan berättade Sydnytt om 10-årige TinTin, som fick vänta ett år på en dyslexiutredning. När hans mamma och pappa stod på sig och hävdade vårdgaranti fick TinTin möjlighet att åka i Stockholm – annars hade han riskerat att få vänta ytterligare ett år.

Inslaget engagerade många tittare och regionrådet Gilbert Tribo (FP) lovade i direktsändning att nu ska Region Skåne skjuta till de pengar som krävs för att jobba bort logopedköerna och få bättre samordning så att den som bor i Trelleborg inte ska behöva vänta längre än den som bor i Landskrona.

Lärarna saknar utbildning

Men även inom skolornas ansvarsområde kan det skilja avsevärt i hur snabbt skolorna reagerar. Ett stort problem är att de flesta av dagens lärare inte har någon utbildning i att se dyslexi och att många därför drar sig för att starta en utredning för att inte oroa föräldrar i onödan. Det kan ju, trots allt, handla om mognad eller att barnet knäcker läskoden sent.

När skolan påbörjat en utredning ska skolpsykolog kopplas in. I TinTins fall gick det snabbt att komma till, medan andra fått vänta över ett halvår för att de råkar gå på en skola som saknar egen skolpsykolog.

När den utredningen är klar skickas en remiss till någon av Region Skånes logopedmottagningar. Konstateras dyslexi är det sedan kommunens och skolans ansvar att se till att eleven får stöd och de hjälpmedel som krävs för att klara undervisningen.

 Men istället för att se tecknen på dyslexi är det istället många lärare som konstaterar att eleven är lat eller okoncentrerad.

Kommer hem till ett ledset barn

– Det innebär att många sitter och kämpar, inte minst många ”duktiga flickor”. Eleven själv och elevens familj kan ju inte veta att det är något som är annorlunda. Man vet att man får jobba väldigt mycket, man vet att man har pluggat jättemycket inför ett prov och föräldrarna känner att de skickar iväg ett barn till ett prov och tänker ”ja, han kunde allting!”

Sedan kommer de hem till ett ledset barn på eftermiddagen för att det var alldeles borta när han skulle skriva provet, säger Kersti Ericsson, psykolog i Malmös dyslexiteam.

Hon har i närmare 20 års tid arbetat med att sprida kunskap om dyslexi till Malmös skolor, men det är stor skillnad på hur skolorna arbetar. Hon lyfter fram Rönnenskolan som ett bra exempel, medan det finns andra skolor där rektorerna stoppar huvudet i sanden. Nyligen hölls ett seminarium och gästföreläsning om dyslexi för alla rektorer och skolområdeschefer i Malmö stad. Av över 100 inbjudna var det bara 14 som dök upp.

Julie fick ingen hjälp

På Rönnenskolan i Malmö, som i flera år arbetat målmedvetet för att hjälpa barn med dyslexi, träffar vi sjätteklassarna Julie Andersen-Kronholm och Anisa Soukni.

– När vi hade fått vår diagnos så vägrade min skola att erkänna att jag hade dyslexi, så det tog ytterligare ett år för mig att få den hjälp jag behöver. Jag får mycket mer hjälp här och det känns bra för jag tycker jag klarar saker och har mycket bättre självförtroende, säger Julie.

– Jag var inte nöjd med hur jag stavade för jag stavade nästan alltid fel och tyckte det var jättejobbigt. Nu känns det mycket bättre för jag är inte lika hård mot mig själv, säger Anisa.

Statistiskt sett finns det en Julie eller en Anisa i varje klass – eller båda två. Men det är långt från alla dyslektiker som blir sedda och ett av de största problemen är att lärare i regel har dålig utbildning i vad dyslexi är för något.

– Jag tror att man behöver en aktiv specialpedagog men främst en rektor som stöttar och visar att det här är viktigt. Har man inte en rektor som tror på det här så händer ingenting, konstaterar Mia Ever, specialpedagog på Rönnenskolan.

– Det finns en viss ovilja att man utreder tidigt, tyvärr. Jag tror att en skola som har en eller två i varje klass kan känna att ”vi har i alla fall fått tag på de flesta”. Har man inte det har man ett stort mörkertal, suckar Kersti Ericsson.

Inte lyfta ut ur klassrummet

Båda poängterar vikten av att se dyslexi tidigt för att kunna sätta in stödinsatser – vilket också är andemeningen med skollagens text.

– De som får diagnos sent hinner inte riktigt med och känner både besvikelse och bitterhet och känner att då hade de kanske haft annorlunda resultat. Det är som att be någon utan glasögon att läsa i tre år, säger Mia Ever.

En viktig del i arbetet på Rönnenskolan är att inte lyfta ut elever ur klassrummen för att gå till specialpedagogen. I stället stöttar man sina elever i klassrummet, vilket kan vara en pedagogisk poäng även för andra elever. Dessutom urholkas inte klassgemenskapen.

– Jag tror det är vanligt att man lyfter ut och tar till speciallärare för många lärare känner att det här är inte mitt problem, det får någon annan ta tag i, säger Mia Ever som också brukar följa sina avgångselever med till gymnasiet för att förbereda dem – och den nya skolan – för vad som komma skall. Ofta fungerar det bra, ibland inte. Som en skola, som ansåg att om eleven inte hängde med i undervisningen så kunde hon komma tillbaka terminen efter ”studenten” och läsa färdigt kursen.

Hennes rektor, Tanja Vivlund, menar att det i mångt och mycket handlar om att förändra synen både på undervisningen och lärarrollen.

– Utvecklingen har varit att elever själva ska söka efter information och kunskap och det kan bli förödande för elever med läs- och skrivsvårigheter, säger Tanja Vivlund och berättar om en av skolans pedagoger som är ”fantastisk” på att sätta in kunskap i sammanhang och väva in i berättelser om vad de ska lära sig. Då ökar möjligheten för exempelvis dyslektiker att ta till sig kunskapen avsevärt.

”Har blivit bättre”

Kersti Ericsson konstaterar att även om det fortfarande är många barn som inte får hjälp, så har det ändå gått framåt och blivit mycket bättre under de åren som hon arbetat med frågan. Hon konstaterar också att det inte är en fråga om pengar, att skolor medvetet skulle dra sig för att hjälpa elever för att det kostar pengar.

– Så kan det nog ha varit tidigare, men tack och lov är det inte så längre, menar Kersti Ericsson. Här är några av hennes käpphästar för att undervisningen ska bli lyckad och verkligen hjälpa.

* Barn med dyslexi har ofta svårt att göra två saker samtidigt, exempelvis lyssna på läraren och samtidigt anteckna vad som sägs. Genom att låta eleven lyssna och sedan få tillgång till anteckningar eller få möjlighet att fotografera av vad som skrivs på tavlan ökar inlärningen.

* Acceptera att det krävs överinlärning. Dyslektiker kan inte nöja sig med att bara ”kunna” något utan får i regel anstränga sig ännu hårdare, vilket också tar på krafterna.

* Stärka flera sinnen – exempelvis är det lättare att lära sig skriva text på dator om man lär sig skriva med korrekt tangentsättning.

* Prioritera läsning! Läsning är det som ger kunskap och för att klara gymnasiet krävs det ett ordförråd på 60 000 ord.

* Ge möjlighet att svara på prov muntligt eller få längre tid på sig för att klara skrivningen.