Familjen hade varit på semester och var på väg hem i lördags. Redan när de närmade sig huset märkte de att något var fel.

– Vi hade sett på tv och Facebook att det var en skogsbrand i Sala och så kände rök när vi kom hem. Det var väldigt varmt men vi var tvungna sova med stängda fönster, säger Emma.

– Vi har lampor som tänds med skymningsrelä och de var tända redan vid åtta på kvällen för att det var så mycket rök i luften. De brukar tändas vid tio – halvelva den här årstiden, säger Per.

Ingen sömn alls

Trots att allt alldeles tydligt inte var som det skulle gick de och la sig som vanligt på kvällen eftersom de visste att branden var långt borta.

– Vi räknade med att någon skulle knacka på om det var något och säga att det är dags att gå härifrån. Men det var ganska obehagligt, säger Emma.

När de vaknade på söndagen var det nästan ingen rök alls men på eftermiddagen vände vinden och det blev väldigt rökigt igen, till och med värre än på lördagen.

Nu insåg Emma och Per att allt verkligen inte var normalt. Natten till måndagen blev det nästan ingen sömn alls men på morgonen var luften ganska bra igen.

Det blåste så träden låg ned

Måndagen blev en till en början en normal dag med jobb och till och med en tur till badet.

– Men jag var orolig. Det kändes som något var på gång, säger Per.

På eftermiddagen efter badet läste Emma på en nyhetssajt att det brann i Gammelby som ligger bara 15 kilometer bort.  

– Nu blev det tätare och tätare med rök. Solskenet ändrade färg. Det blev liksom gulgrönt. Först såg man solen som en röd cirkel, sedan såg man den inte alls, berättar Per.

Det började blåsa väldigt kraftigt. Vinden vände hela tiden, ena sekunden från norr, andra sekunden från söder.

– Träden nästan låg ner. Då tog jag bilen och tänkte åka till Ängelsberg men jag kom bara till våra postlådor.

Kör bara!

– Där stod en bil med varningsblinkers. De sa att det brinner 250 meter härifrån. Jag åkte tillbaka och sprang in i huset och slet med familjen ut.

När Per kom in och sa att de måste iväg NU! – då förstod Emma att det verkligen var allvar.

– Jag slet tag i Madicken. Vi hade inga skor på oss. Vi fick inte med oss någonting, berättar hon.

De värsta skrik jag hört

Familjen åkte iväg i bilen. När Per körde grusvägen två minuter tidigare brann det inte där. Men nu brann det på båda sidor av vägen.

– Det var jättemörkt. Man fick köra med helljuset för att se något. Jag ropade till Emma: vad ska vi göra? Hon svarade: Kör bara!

De körde rakt genom röken utan att veta vad de skulle möta.

– Det var som en riktigt dålig film. Per sa att han inte visste om vi skulle ta oss därifrån. Våra barn var väldigt rädda och skrek, säger Emma.

– De skriken som jag hörde från barnen då är det värsta jag hört.

Gråter ibland

När familjen åkte iväg brann det 200 meter från huset. De var helt säkra på att det inte skulle finnas något alls kvar när de kom tillbaka. Men dagen efter fick de veta att boningshuset står kvar och deras två hästar och elva får räddades undan lågorna.

– Allt annat har brunnit upp. Stall, sädesmagasin, en ladugård, alla vindskydd, vedbodar – allt utom boningshuset. Men vi kommer inte åt våra saker eftersom det är avspärrat område, säger Per.

Emma Helmersson och Per Sevelin är naturligtvis glada för att familjen klarade sig med livet i behåll men saknar det som gick förlorat i branden.

– Vi mår ganska bra men är fortfarande chockade. Det är mycket känslor, säger Emma.

– Man gråter emellanåt när man tänker på allt som brunnit upp och hur lång tid det ska ta att bygga upp det igen. Men samtidigt är vi glada att djuren klarade sig, säger Per Sevelin.