Herman Lundborg var chef för världens första rasbiologiska institut. Man ansåg att vissa folkgrupper i norra Sverige var mindre värda än övriga medborgare, och mätte och fotograferade människor under 20- och 30-talet.

Mycket kraft lades på samerna, och skaparna av filmen har mött en stor tystnad kring ämnet bland dagens samer.

”Helt tyst efteråt”

– Vid en visning blev det helt tyst efteråt. Filmen kan röra upp mycket känslor, just för att det finns så mycket skam kring att samerna skulle anses mindre värda, säger Claes Gabrielson som gjort filmen tillsammans med författaren Maja Hagerman.

Totalt finns det närmare 12.000 fotografier sparade – porträtt blandat med bilder där människor klätts av nakna för att dokumenteras. Filmens skapare såg ett stort behov av att berätta om vad som pågick, men det har inte varit helt enkelt.

– Jag som fotograf och filmare tycker att den stora utmaningen var att berätta om det här utan att göra ett övergrepp igen. Jag ville inte filma bilderna rakt av, så i filmen visas de känsliga bilderna bara i oskärpa, och det finns inget skarpt ansikte i direkt anslutning till en kropp, säger Claes Gabrielson.

Hoppas på uppföljning

Men Gabrielson och Hegerman känner sig inte klara med rasbiologen Herman Lundborgs verksamhet. Nu hoppas de kunna göra en uppföljning för SVT kring hur förbindelsen mellan det rasbiologiska institutet i Uppsala och den framväxande tyska nazismen såg ut.

Och Claes Gabrielson ser också en viktig koppling till dagens verklighet.

– Att titta på den här låtsasvetenskapen som rasbiologin är kan vara viktigt för att förstå dagens problematik med integration, och skillnader i synen på kulturell och religiös bakgrund.

Dokumentären heter ”Hur gör man för att rädda ett folk”.