Bengt Starrin är sociolog och professor vid Karlstads Universitet. Men är också en inbiten dansare och har tillsammans med sin fru Lena studerat dansens sociala roll i samhället och skrivit boken Sverige dansar. Det är en blandning av vetenskap och hyllning till dansen och bygger bland annat på 1300 enkäter. Och dansen sitter djupt i den svenska folksjälen.

– En miljon dansar minst en gång varje år på någon typ av dansbana. Men det var tre miljoner när dansen hade sin storhetstid. Det var framförallt på 1930- och 1940-talet, berättar Bengt Starrin.

Nu håller pardansen på att stärka sin ställning igen bland annat hos yngre. Till dansbandsveckan i Malung kom till exempel ifjol 50 000 besökare. Och paret Starrin är säkra på en slutsats efter alla intervjuer.

– Dansen är en genväg till lycka. Människor vår bra av att dansa, man kan säga att dansen är en jättestor fredsrörelse.

Men dansen kan också innebära erotik och kärlek men på olika vis.

– Dansbanan historia är en historia om sexualitet. När man en gång diskuterade om man skulle stänga dansbanorna, så var  finkulturen rädd att det skulle födas oäkta barn.

Lena Steffner Starrin, som är medförfattare till boken, illägger påpassligt.

– Det finns en annan kärlek också, har många dansande berättat.

Kärleken till att dansa.