Med en skrivmaskinsteknik utvecklad på polisstationer i bland annat Göteborg, Säffle och Årjäng och förädlad som politiker hemma i Årjäng och i riksdagen, har han skrivit ner sina minnen och om sin karriär.  18 år som polis, 13 år som kommunalråd och 10 år som riksdagsman ger ju en del att berätta.

Kjell Ericsson skriver nästan som en krönika över Årjängs kommuns utveckling, näringslivet, kommunikationerna och inte minst mötet med Olav Thon och hur Töcksfors blev en stormarknad.  det handlar också om deras nästan dagliga kontakter som håller på än.

Det är snällt och vänligt, men på ett ställe tänder det till. Det är när Kjell Ericsson ska skriva om turerna kring Årjängs torg.

Det är inte mycket om spelet bakom kulisserna i Kjell Ericssons minnen. Men han skriver att efter valet och maktskiftet 1994 fick centerpartisten Kjell Ericsson erbjudande att bli statssekereterare under den nye socialdemokratiske arbetsmarknadsministern Anders Sundström. Men det erbjudandet tackade han nej till.

Och så var det det här med monument och minnesmärken. Det här är en krönika över Ericssons tid och i den har bron över Foxen nästan fått ett eget kapitel. I folkmun heter den redan Kjells bro.