Elisabeth Rundin från Arvika stod i kö i två år innan hon fick en transplantation.

– Innan åkte jag på dialys. Först hade jag hemdialys i ett år och sen blev det bloddialys i ett år. Då fick jag åka tre dagar i veckan till Karlstad, säger hon.

Hur var det att göra det varje vecka?

– Det tar ju en hel dag och man mår inte speciellt bra efter dialysen. Så den dagen som jag var ledig då mådde jag som bäst. Men sen var det dags att åka igen.

Nu har Elisabeth Rundin fått en ny njure. Och en bukspottkörtel som gjort att hon blivit av med sin diabetes. På Centralsjukhuset i Karlstad där man i dag uppmärksammar donationsveckan berättade hon sin historia. Där fanns också donationsansvarig personal som svarade på frågor.

Om man inte vill ta ställning till om man vill donera, vad kan det bero på?

– Rädsla. Om man tar ställning så tror man att någonting ska hända, säger Margareta Sjöbom som är donationsansvarig sjuksköterska på centralsjukhuset i karlstad.

Så det är lite vidskeplighet som påverka tror du?

– Ja, det vet jag att det är. Jag har pratat med flera personer som just har sagt "nej jag vågar inte ta ställning, för då är jag säker på att något kommer hända", säger hon.

– En del som jag har pratat med vill donera, men de har inte skrivit på något papper, säger Elisabeth Rundin.

Det finns tre sätt att anmäla vad man vill göra. Man kan ha ett donationskort i plånboken, anmäla sig till donationsregistret via internet eller prata med sina anhöriga.

Hittills i år har 15 personer i Värmland fått ett nytt organ. Och trots att trenden går nedåt i landet, ökar donationerna i Värmlandsområdet.

– Ta ställning, gör det. Tänk er själva vad som skulle hända om ni hade behovet av att få ett organ eller en vävnad, säger Margareta Sjöbom.

Elisabeth Rundin tycker också att det är viktigt att man meddelar hur man vill ha det. Oavsett om det är ett ja, eller ett nej.

– Även för de anhöriga som man har runt omkring sig så de vet. För om det skulle hända och de inte vet hur man vill ha, så står ju de där och ska bestämma och det kan ju vara väldigt svårt, säger hon.

Vad betyder det för mottagarna, att få ett nytt organ?

– Ett helt nytt liv. Livet som gåva. Man kan börja leva på nytt, säger Margareta Sjöbom.

Elisabeth Rundin har ett helt annat liv idag än innan sin transplantation. Den största skillnaden hon märker av är friheten som hon fått tillbaka.

– Jag kan gå ut och gå eller sätta mig i bilen utan att behöva ha med druvsocker, mobiltelefon och blodsockermätare. Och det är en stor frihet. Det betyder att jag lever mitt liv i 120 för att hinna med det jag inte hann förut. Det är en otroligt stor skillnad. Och de som märker det mest är väl barnen.