Pjäsen börjar med ett bröllop. Kvinnan ska gifta sig med en man hon inte känner. Men när paret står framför prästen och bruden skall svara blir det tyst. Hon tänker tillbaka och pjäsen utvecklas till ett drömspel om hennes fantasier, drömmar och längtan bort.

– Jag ville med pjäsen, när jag skrev den, visa att individens rätt att välja sitt eget liv är grundläggande för att vi överhuvudtaget ska vara ett samhälle, säger Petra Revenue som skrev pjäsen på 1990-talet.

Innehåller sprängstoff

Miran Kamala spelade i pjäsen som skådespelare på 1990-talet.  Nu är han regissör för samma pjäs som spelats i Kurdistan med kurdiska skådespelare.

– Jag brukar alltid tänka att när det händer ett hedersmord eller hedersproblematik i ett hem eller vid en katastrof – då håller man en tyst minut, säger Miran Kamala. Jag vill bryta detta. Istället för att vara tyst så vill jag skrika ut och väcka känslorna – väcka folk och be dem tänka om.

Pjäsen har spelats i Kurdistan, där är innehållet sprängstoff. Men enligt Miran Kamala så var publiken nöjda med innehållet i pjäsen. Men att det också fanns andra som inte tyckte om att man visade upp en kvinna som är fri på det sätt som i pjäsen.

– Skådespelarna är med mig och vill skrika ut med mig. Det finns behov för en sådan här pjäs i Kurdistan, säger Milan Kamala.