En Sundsvallskvinna som lider av ledsjukdomen multipel skleros begärde för en tid sedan hjälp med hundrastningen av kommunens hemtjänst.

Nix, var beskedet från Sundsvalls kommun.

Trots att kvinnan är sjuk och ensamstående ingick inte hundrastning i kommunens förpliktelser, ansågs det. Trots att hundinnehavet skulle innebära mera fysisk aktivitet vilket var bra med tanke på kvinnans sjukdom.

Därefter bröt kvinnan benet, och då gjorde hon en ny begäran om hundhjälp – den här gången tre gånger om dagen eftersom hon var oförmögen att gå. Men kommunen stod fast vid sitt beslut.

Då överklagade hon till Länsrätten – som dock gick på kommunens linje. Rasning av hund bedöms inte som nödvändigt för att ”tillförsäkra henne en skälig levnadsnivå”, som det heter i domskälet.