Eva Strömberg är sedan ett antal år tillbaka ensamstående. Hon har fem hemmaboende barn av vilka fyra har olika former av diagnoser som Asperger, autism, ADHD och lättare utvecklingsstörning.
Barnen har enligt beslut från Västerås kommun för tillfället rätt till bland annat stödfamilj och kontaktpersoner och för att Eva ska orka med att ge alla vad de behöver hemma är de också beviljade vissa dygn på korttidsboende och ett visst antal så kallade avlösningstimmar.
– Man får hela tiden höra, i möten med LSS, soc med flera, att man har så mycket insatser. Men det är ju inte många som verkställs då. Det ser fint ut på pappret men det är inte många som funkar, säger Eva Strömberg.
Inte ensam om problemet
Varje beslut om stöd har under åren i sin tur fört med sig en ny kamp för att få den beviljade insatsen genomförd. Av de tio olika stödinsatser barnen i nuläget har beviljade enligt Lagen om stöd och service (LSS) och Socialtjänstlagen (SoL) är det enbart fyra som fungerar fullt ut.
Eva Strömberg beskriver otaliga möten mellan olika stödinstanser, läkare, handläggare och kommunala verksamhetschefer. Och även om Evas situation förstärks i och med att hon har flera funktionshindrade barn är hon inte ensam om problemet att få de beviljade stödinsatserna verkställda.
Katarina Nordström som arbetar med det så kallade Gemensamma stödteamet inom den kommunala öppenvården berättar att hon också hör hur familjer beskriver samma typ av svårigheter.
– Enligt vad jag hör är det inte ovanligt att det är svårt att få beviljade insatser verkställda, framför allt avlösartimmar. Det är inte heller ovanligt att olika enheter pekar på varandra, säger hon.
Juridik före barnets bästa
Eva Strömberg upplever att det är svårt att få fram kontaktpersoner och avlösare i tillräcklig utsträckning. Det är också svårt med speciallösningar. Och när standardlösningarna, av olika anledningar, inte stämmer med de svårigheter de individer insatserna riktar sig till har, riskerar stödet istället att utebli.
– Det är svårt med lösningar som går ”utanför boxen”. Lag och juridik får gå före istället för barnets bästa, säger Katarina Nordström.
Samtidigt som Eva för ett antal år sedan blev ensam med ansvaret för barnen drogs bland annat antalet avlösningstimmar ner och belastningen ökade än mer. Resultatet för Evas del har bland annat blivit en utbrändhetsdiagnos.
Kamp – familjens vardag
– Fast jag säger att jag inte orkar, fast jag säger att det inte fungerar, så har det bara lastats på mer och mer, berättar hon.
Inom kommunen kallas familjen lite skämtsamt för ”organisationen Strömberg”. Under långa perioder har det varit upp mot fem eller sex olika möten per vecka.
Men medan övriga mötesdeltagare växlat är detta för Eva inte en verksamhet som går att välja eller välja bort. För henne är kampen för barnens och familjens rätt till stöd inte någon organisation, det är den verklighet som utgör familjens vardag.