– Hon hade ju levt ett väldigt fascinerande liv, varit ute i världen och träffat många berömda personligheter, kulturpersoner och så, säger Yvonne Gröning som nu, 40 år efter att de för första gången möttes, färdigställt en bok om Florrie Hamilton.
Livslång vänskap
Det var på 70-talet som Yvonne Gröning, då journalist vid länstidningen, skickades upp för att träffa herrgårdsfröken på Högfors. Hon hade inte några större förkunskaper om familjen mer än det lilla hon läst in sig på innan hon åkte. Vad hon inte heller visste var att besöket skulle bli, inte bara det första av många utan också början på en livslång vänskap.
– Vi hade så mycket att prata om, det var som om vi känt varandra hela livet, säger Yvonne.
Redan från första stund började hon samla på Florries berättelser, genom dagboksanteckningar, bilder, brev och klipp. Hon började också intressera sig för släkten och samla material kring människor i Florries närhet.
– Det var det som gjorde att jag intervjuade Olof Lagercrantz och började studera Agnes von Krusenstjerna. Jag intervjuade Mai Zetterling och Stina Ekblad som spelade Krusenstjerna i Zetterlings filmer. Det var som ett dominospel och det var Florrie som var nyckeln till allt.
– Det är väldigt fint att ha en äldre människa att prata med någon som har tid, som lyssnar och är intresserad. Så jag var ofta och hälsade på hos Florrie. Vi gick i trädgården, vi var på vinden och vi satt framför byrån i salongen och tittade på alla hennes akvareller, diskuterade perspektiv och färgval, berättar Yvonne Gröning.
Mötesplats för kvinnor
Florrie Hamilton var berest och beläst. Hon var både språkligt och konstnärligt begåvad, utbildad bland annat vid Carl Wilhelmsons målarskola.
Hon kunde berätta om en tid då stångjärnshamrarna dundrade och den blå lågan slog mot skyn i Högfors. Fram trädde också bilden av en kulturell mötesplats där starka kvinnor möttes, diskuterade, inspirerade och lyfte fram varandra.
Under ett antal år passerade hela den svenska kvinnohistorien revy genom Högfors, mycket tack vare Florrie Hamiltons nära vän och hyresgäst Emilia Fogelklou. Med henne kom en rad kvinnosaksföreträdare, författare och journalister, som Barbro Alving, Kerstin Hesselgren och Elin Wägner.
På samma sätt som på Fogelstad hade de samtalskvällar där Florries hushållerska bjöd på te och skorpor medan alla lyssnade på den kvinna vars kunskap eller berättelse var utgångspunkten för kvällens diskussion.
– Det var inte det där överdådiga, inga drinkar eller snittar eller sådant utan det var samtalet som var det viktiga, säger Yvonne Gröning.
Och när hyttans mest drivne fackföreningskämpe, Harry Pettersson slog sig ihop med Emilia Fogelklou blev det teater med och för hyttarbetarna och deras familjer. Bland annat spelades Julius Caesar för fulla hus, på originalspråket.
Resans slut
Sista gången Yvonne träffade Florrie var på långvården i Fagersta där hon på sängkanten i landstingets rosa sjukhusrock, vid slutet av en lång och kontrastrik livsresa.
– Då tänkte jag på hur Olof Lagercranz berättade om Venedig där hon var klädd i galakläder, pälsverk och juveler och där satt hon nu i rosa sjukhusrock.
Det tog 40 år innan berättelsen om Florrie tog form och Yvonne Gröning berättar med glädje om hur hon nu kan vara ute och föreläsa om Herrgårdsfröken på Högfors.
– Hon är liksom värd det. Att man kan berätta något positiv också, inte bara det där tragiska med hennes systrars galenskap. Jag är så glad att jag får vara ute och berätta om henne, säger Yvonne Gröning.