Allting började med att Melwin klagade på huvudvärk och böjde ryggen så att han såg ut som en ostbåge. Efter många undersökningar konstaterades att han hade en tumör i lillhjärnan och prognosen såg inte lovande ut.

– Ja jag mådde inte så bra och jag hade väldigt ont huvudet då också, berättar Melwin.

Jobbigt för föräldrarna

För Melwins mamma var det såklart ett tungt besked och en tid med en känslomässig berg- och dalbana.

– Först så var man ju i chock, man hade inte fattat att ens barn hade drabbats av en så svår sjukdom men sedan började man väl inse att det var en tumör som var i mitt barn, säger Anna Silfver.

Tumören växer inte längre

Melwin fick genomgå en stor operation, cytostatika behandling på Akademiska sjukhuset i Uppsala och sedan fick hela familjen resa till Schweiz för protonstrålning i 2 månader. Eftersom Melwins tumör sitter så dumt till kunde läkarna inte operera bort hela och efter protonstrålningen så fanns det inte så mycket mer de kunde göra. Idag mår Melwin bra, han går på regelbundna kontroller men i övrigt lever han som vilken annan sjuåring som helst.

– Vi tar en dag i taget och så länge som tumören ser oförändrad ut så får vi se det som positivt, säger Anna Silfver, Melwins mamma.

Hur är det att leva med en sådan här diagnos i familjen?

– Ja det är ju ingenting man önskar naturligtvis, vi får försöka göra det bästa av situationen men självklart som vuxen förstår man ju konsekvenserna av en sådan här allvarlig sjukdom och det är stundtals väldigt jobbigt att leva med.

Om Melwin hade levt för 50 år sen hade han förmodligen inte klaratsig så här bra. Utvecklingen inom området har gjort stora framsteg och i dagöverlever fyra av fem barn som får diagnosen cancer.

– Det är en helt fantastisk utveckling förstås. När det gäller behandlingav en diagnos som i de allra allra flesta fall innebär döden utan behandling, säger Gunnar Skeppner, överläkare barn- och ungdomskliniken USÖ.