– Det började i april i år med att sparven kom närmare och närmare och någon gång i juni hoppade han upp på benet på mig och började att äta ur handen, minns Susanne Idby.

Sedan dess har pilfinken fortsatt att dyka upp. Ibland också på kvällarna. Inte ens då Susanne åkte hemifrån i två veckor försvann den.

– Varje morgon sitter han på trappan och väntar. Nu kommer han lite senare eftersom det är mörkare.

Inte ens Susannes hundar avskräcker den framfusiga pilfinken som ibland tar sig en tur in i huset.

– Men väluppfostrad som han är hoppar han aldrig längre in än till dörrmattan, konstaterar Susanne Idby.