– Jag hade dålig kontakt med mina föräldrar och kände att jag inte hade någon plats att vara. Jag var väldigt blyg och det var jobbigt, så jag valde att vara på internet och skärma av mig där, berättar Robin Bergström.
Han hade en jobbig skoltid och började må allt sämre. Timmarna framför datorn blev fler – timmarna i skolan färre. Men ingen vuxen såg, eller brydde sig. Efter ett par år med depression gick Robin Bergström in i väggen, 21 år gammal. Läkarna gav honom diagnosen depression/social fobi.
De ”osynliga” en stor riskgrupp
– Vi kallar dem för de osynliga, för ingen lägger märke till dem, varken föräldrar eller lärare. De är skötsamma, de ställer inte till problem i klassrummet och de får heller ingen uppmärksamhet. Deras psykiska ohälsa syns inte, säger Danuta Wasserman, professor i psykiatri och chef för Nationellt Centrum för suicidforskning och prevention vid Karolinska Institutet.
Hon har lett den nya, delvis EU-finasierade studien, där forskare har studerat drygt 12.000 15-åriga elever i tolv europeiska länder. De delade in eleverna i tre grupper kopplat till deras livsstil och hälsa.
En grupp som löper låg risk att drabbas av psykisk ohälsa, den andra, en så kallad högriskgrupp som på grund av missbruk eller utåtagerande beteende, som riskerar att få psykiska problem och den tredje, den grupp som forskarna kallar ”osynlig riskgrupp”; skötsamma tonåringar som inte gör så mycket väsen av sig, men som sitter i timmar ensamma framför datorn och som sover och äter dåligt.
Var tredje 15-åring
Och det skulle visa sig att den sistnämnda gruppen, ”de osynliga” är dubbelt så stor som högriskgruppen – 30 procent av 15-åringarna i en skolklass hamnar där.
– Det var aldrig någon som frågade varför jag satt så mycket framför datorn eller vad jag gjorde på nätet. Istället blev de vuxna arga och bråkade och skrek och drog ur internetsladden. Tänk om de hade pratat med mig istället, säger Robin Bergström, som i dag hunnit bli 23 år.
Tack vare professionell hjälp och en hel del självhjälpslitteratur är Robin i dag en glad och social kille, men vägen dit var lång och mödosam. I dag jobbar han på förskola och har startat ett internetprojekt för att hjälpa andra unga människor som mår dåligt.
Ger föreställning om sina erfarenheter
I morgon kväll står han på scen inför 600 personer och berättar om sina svårigheter i tonåren. I Operarepublikens föreställning Purpurbit talar han om just om hur självkänsla och höga krav kan leda till psykisk ohälsa hos unga. Han säger att han hade önskat att någon hade sett honom och förstått honom redan i tonåren.
”Ju snabbare man får hjälp desto bättre”
Dantua Wasserman understryker vikten av att uppmärksamma just den här tysta, osynliga gruppen:
– Det vet vi från tidigare forskning är, att ju snabbare man får hjälp desto bättre resultat får man. Barnen växer inte ur sina problem, de barn som har svåra problem måste få hjäp så fort som möjligt. Annars kan deras depressioner och ångestsymtom bli kroniska. Och för något barn kan det sluta med att hon eller han tar sitt liv så småningom, säger professor Wasserman.