Det är kanske en slump men nu är det ännu en konstnär som plågar sig själv i sin installation. I tio dagar ska Yefu bo uppe i en skorsten, utan att klättra ner. Hans nya hem ska kunna skådas på den pågående konstfestivalen i Pekings mest välkända konstdistrikt 798.

På samma plats var det för några år sen en konstnär som lät gjuta in sig i ett cementblock och stannade där i ett dygn innan han befriades inför stor publik och smattrande kamerablixtar.

Att använda kroppen
För att fortsätta på temat självåsamkan såg jag en video som en bekant till mig hade filmat. Den visade en kvinnlig konstnär som fyllde kroppen med akupunkturnålar och lät dem sitta där tills hon svimmade. Om poängen var att hon skulle svimma framgår inte, men hon utnyttjade den egna kroppen i sin konst iallafall.

Det finns åtminstone tre kvinnliga författare som alla blivit kända med böcker där deras alter ego frigör sig sexuellt och låter sina kroppar bryta mot alla konventioner.

Finns det ett mönster?
Vad är det här? Är det jag som ser ett mönster som inte finns eller blir det viktigare att demonstrera makt över sin egen kropp i ett land där det inte är lika självklart som i vårt? Vem är det som har makten över dig? I skorstenen är det iallafall du.

Eller är det för att bli synliggjord i en folkmassa på över en miljard som man måste ta till extrema metoder? Det är ju verkligen att förringa deras konst men konkurrensen här borta är stenhård.

Som en femåring
Som ny i ett land blir man en femåring som vill ha förklaringar på allt. Varför hänger det röda bollar utanför restaurangerna? Varför går folk baklänges i parkerna? Varför sitter det en miniatyrgubbe på en höna längst ut på taken i förbjudna staden?

Ibland får man svar, andra gånger bara en axelryckning och då vet man att förklaringen är så gammal eller långsökt att orsaken inte längre är viktig. På samma sätt som att jag inte vet varför dalahästen är målad som den är.

Men frågar man inte är risken stor att man övertolkar saker och ting, lägger in symbolik där det inte finns någon, eller drar fel slutsatser.

Alltid undertoner
Jag har till exempel hört en kinesisk vän sucka över att vi utländska journalister alltid ska klämma in undertoner av demokrati, förtryck och frigörelse i våra tolkningar och skildringar av Kina.

Ett exempel är en tidigare, bland journalister intensiv diskussion om den kinesiska versionen av Idol blev så populär bara för att folk fick rösta för första gången.

Det kanske är förklaringen, men kan också vara helt fel slutsats. Det bästa är kanske att vara lite försiktig med sina analyser även om det är svårt att låta bli. Eller fortsätta plåga kineserna med alla frågor...

Så i dag ska jag nog försöka klättra upp i den där skorstenen.

Fredrik Önnevall, SVT:s korrespondent i Kina