När opinionsmätningarna de senaste veckorna började visa att ja-sidan var nära en majoritet drabbades topp-politikerna på nej-sidan av panik.

De tre partierna, de regerande konservativa och liberaldemokraterna och oppositionspartiet Labour lovade skottarna att mer makt skulle föras över till Skottland från centralmakten i London.

Det sågs av många bedömare som en panikaktion, nej-sidan var skakad. Den hade länge varit säker på att vinna.

Nu slutade det till sist så. I en rekordartad valkampanj – med ett mycket högt valdeltagande – segrade till sist nej-sidan med stor marginal.

Ny oppositionslusta

Besvikelsen är stor på ja-sidan. Det är det styrande partiet i Skottland, National Scottish Party, som drivit ja-kampanjen och regeringen kan sägas stå som förlorare.

Men samtidigt verkar det av de första kommentarerna att döma som om en ny oppositionslusta fötts i Skottland. Det var ändå nästan hälften av befolkningen som röstade för självständighet.

Det är en opinion som regeringen – och oppositionen – i London inte kan strunta i. De tre partier som gav sitt löfte till Skottland om mer makt kommer nu att avkrävas handling.

Dröm har grusats

Trots nederlaget finns det alltså något av kampstämning kvar på ja-sidan. Men drömmen om ett självständigt Skottland har nu grusats för överskådlig tid.

Men Skottland kommer troligen att förändras efter denna kampanj. Den har drivit fram ett stort politiskt intresse, som visas i det höga valdeltagandet.

De tre partierna som nu ska ge det skotska parlamentet ännu mera makt har ännu inte preciserat vad det är de vill överlämna till Skottland. Förhandlingar om det kommer att inledas.

Mer makt

Vad vi kan vänta oss är att Skottland på en del punkter får mer makt över den ekonomiska politiken och välfärdsinrättningarna. Det betyder att det regerande nationalistpartiet – som kallar sig socialdemokratiskt – kan driva en politik som skiljer sig från den konservativa politiken söder om gränsen.

Målet för den skotska ja-sidan tycks ha varit ett välfärdssamhälle av skandinaviskt – troligen närmast norskt – snitt. Det är frågan hur mycket av detta man nu kan tvinga av den borgerliga regeringen i London.

Frågorna som kan komma upp är till exempel om Skottland ska få mer tillbaka av oljeinkomsterna. Det handlar dessutom om att Skottland vill ge en mer utvecklad sjukvård än den som erbjuds i söder.

Skottland blir inte detsamma

Många säger nu – utan att definiera sig – att Skottland inte blir detsamma efter detta, Och att Storbritannien inte heller blir det. Det har varit en ödesstund för landet och frågan är nu hur striden om makten ska utveckla sig.

Det är många som menar att ja-sidans trots allt höga röstetal är en protest mot den politiska eliten i landet. Det hade kunnat gå illa för er den här gången – tag er i akt och se till att reformera er.

I en del andra länder drar man en lättnadens suck. Belgien, Italien och Spanien har separatiströrelser som hade kunnat uppmuntras av en seger för skotska separatister. Likaså har länder som Kina, Indien och Ryssland problem med separatister. Dessa länder har med ett visst obehag sett på det som hade kunnat hända i Skottland.

Paradoxalt

Det är paradoxalt: När nationalistpartiet vann de skotska valen 2011 krävde de en överföring av mer makt från London. Premiärminister Cameron vägrade men kom istället fram med idén om en folkomröstning, som han var säker på att vinna. Nu gjorde han till sist det, men resultatet blir ändå det han ville undvika – att mer makt flyttas över från London.

Men det återstår många förhandlingar innan detta har skett. Den sittande regeringen och parlamentet i Skottland verkar anse att de trots förlusten har så stort folkligt stöd att de har ett mandat att kräva rejäla reformer av London.

Och premiärminister Cameron lovade sedan valresultatet blivit klart att fortsätta reformerna i Skottland – men också att utvidga dem till mer självbestämmande för de andra delarna av Storbritannien – England, Nordirland och Wales. Det är nästan en revolution.

Också Labour-ledaren Ed Miliband framhöll att detta var en omröstning som krävde genomgripande förändringar i hur det brittiska samhället ska styras.

På det sättet har alltså omröstningen i hög grad påverkat hela landet – under förutsättning att löftena hålls.