Totalt 4047 delegater röstar på demokraternas partikonvent i slutet av augusti. 795 är superdelegater. Det är de som utser president- och vicepresidentkandidaterna. (Tidigare nämndes siffran 796 superdelegater och 2025 för att väljas som kandidat.)

Det betyder alltså att gräsrötterna står för cirka 80 procent av delegatrösterna. Det är de delegater som valts i primärval och andra nomineringsmöten.

Nu återstår bara en handfull primärval där några hundra delegater ska utses.

Eftersom det är så jämnt mellan Clinton och Obama blir det de resterande 20 procenten som avgör. De behärskas alltså av partiapparatens kvinnor och män.

Om Florida och Michigan får sina delegatröster godkända, ändras siffrorna till 4416 resp. 850.(Primärvalet ogiltigförklarades eftersom delstaterna flyttat det till januari mot partiets vilja.)

Vilka är de?
Hur systemet fungerar kan visas med ett exempel från den största delstaten, Kalifornien.

I primärvalval och andra nomineringsmöten utses 270 delegater. Till dem kommer 70 superdelegater. Vilka är de?

• 29 är från partiledningen, DNC (Democratic National Committee; se faktaruta längst ner).

• 35 av superdelegaterna är de demokratiska medlemmarna av kongressen: 2 senatorer och 33 medlemmar av representanthuset.

• Om presidenten, vicepresidenten och guvernören är demokrater blir de superdelegater.

• En superdelegat från Kalifornien tillhör gruppen "framstående politiska ledare"; faktaruta nedan. I detta fall en tidigare DNC-ordförande.

• 5 "tilläggskandidater", add-ons. Delstaterna får en tilläggskandidater för var fjärde medlem i DNC. De väljs på ett delstatskonvent.

Alla superdelegater kan rösta hur de vill. (De är "unpledged".) En del av dem har redan uttalat stöd för en av de två kandidaterna.

Clinton har ungefär 250 delegater, Obama 210 av 796. Siffrorna varierar.

Pampar mot gräsrötterna
Men genomgående är att de utses därför att de redan har en position i partiet, medan de övriga delegaterna utses i val. Det är pamparna mot gräsrötterna.

Men dessa besked i förväg är inte värda något. De kan ändra sig ändra fram till valen på partikonventet i Denver, Colorado.

Alltsammans kan bero på vilken av kandidaterna som superdelegaterna tror har chans att vinna presidentvalet.

Eller också kan de bestämma att den kandidat som har flest röster ska utses till kandidat.

Sätt att stoppa obekväma
Systemet med superdelegater infördes 1982. Det är partitoppens sätt att försöka stoppa en obekväm kandidat.

År 1972 vann George McGovern demokraternas nominering. I primärvalen gick han hem bland partiets mycket aktiva vänsterflygel. Men han fick bara 38 procent i presidentvalet.

År 1976 vann Jimmy Carter nomineringen. Partieliten ansåg att han hade små chanser eftersom han var okänd. Man ville stoppa honom men saknade makt. Sen klarade han ändå presidentvalet. Men sex år senare införde partieliten trots detta systemet med superdelegater.

Steg tillbaka
Det som kan ske är ett steg tillbaka i tiden. Redan nu försöker Clinton och Obama värva superdelegater.

Men det kan bli så att valet avgörs bakom kulisserna under konventet i slutet av augusti. Det var så långt in på 60-talet. Det var partibossarna som styrde valet av delegater "i rökiga rum", som det brukade beskrivas. När John F Kennedy valdes 1960 fanns det bara femton primärval.

När Hubert Humphrey blev presidentkandidat 1968 efter Lyndon Johnson ställde han inte upp i ett enda primärval. Han ansåg att han var given presidentkandidat. Han vann nomineringen - och förlorade presidentvalet mot Richard Nixon.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator, Rapport/SVT