-Så fullständigt utan kontakt med verkligheten, säger min vän Mohammed och menar att regimen avslöjar sig som en arabisk kopia av regimerna i det gamla Östeuropa eller Sovjetunionen, i alla fall av de här bilderna att döma.

-Ja, de ser inte ens hur det ser ut, skrattar Mohammed rått. Och i tv:n skränar den folklige sångaren vidare om hur Mubarak givit dem tunnelbana, mobiltelefoner och satelliter, men det är ingen som tycks bry sej. Vårens ökenvind med sand och damm i luften blåser fortfarande in över mångmiljonstaden och de flesta låter bli att demonstrera med oppositionen.

I Beirut någon vecka senare:
Sharbel talar glatt om jättedemonstrationerna som fick syrierna att ge upp och åka hem. Alla var tillsammans där på Martyrtorget: kristna som förr låg i luven på varandra och som gemensamt slogs mot druser, shiiter och sunniter. Men nu sörjer man stadens store son Rafik Hariri, som alla tror bombdödades genom syrisk försorg.

Ja, för bara några veckor sedan var det sammanhållning "min fiendes fiende är min vän" och alla talade redan om demokrati. Plötsligt var allt möjligt och det primitiva sekteristiska tänkandet som varit roten till så mycket ont, till så mycket krig och död, var som bortblåst. Eller var det verkligen så?

En tur upp i bergen för att tala med folk utanför staden och Sharbel börjar muttra om "drusiska byar" och om omöjligheten att lita på dem. Sharbel är kristen och druser och kristna slogs tvärsöver dalarna i bergen ovanför Beirut under inbördeskriget. Och nu när Generalen plötsligt kommit tillbaka blir allt så tydligt igen: drusledaren Jumblatt klagar och vill inte ha med general Aoun att göra.

Tvinga folk att välja sida
Båda har stora anspråk och plötsligt spricker oppositionen mot de syrienvänliga krafterna som styrt landet på order från Damaskus. Ja, general Aouns återkomst har fått vissa att jubla över sin hjälte och andra att gnissla tänder över ännu en konkurrent som nu, liksom alla andra, talar om demokrati.

Ja, Generalen säger till mig när vi träffas att han är en symbol för frihet och att det är därför libaneserna är så glada över hans återkomst. Han kommer att tvinga folk att välja sida, säger han: de som står för stagnation på en sida och de som står för förändring, för demokrati, på den andra.

Drusledaren Jumblatt som haft en huvudroll efter mordet på Hariri avfärdar han som en "negativist". Det är tydligt att Aoun mycket väl kan tänka sej att bli president i Libanon, men det är svårt att se hur han ska ena landet.

"Better the devil you know"
I staden Saida, söder om Beirut, sitter en gammal sunnimuslimsk kvinna i sitt hus och väntar på rättvisa. Hon har inga tårar kvar sen den där dagen för 23 år sen när den kristna milisen kom och hämtade hennes man, medan hon höll i sina skräckslagna fyra barn, mellan sju och tretton år gamla. De såg aldrig sin pappa igen.

-Visst säger hon, vi vill veta vem som dödade Hariri. Men min sanning då? Jag vill veta vad som hände, jag vill åtminstone begrava min man.
Men de gamla såren tycks ingen vilja röra.

I Kairo säger min vän att folk fortfarande är oengagerade, att de med pengar handlar efter principen: "better the devil you know" och litar på att de ändå kan muta sej igenom de svårigheter som uppstår. Hellre det än islamister vid makten, tänker många och avstår från att kräva förändring.

Det behövs så lite
Andra har ingen chans med fattigdomssvärdet hängande över nacken eller med bilden av tredubbla kravallutrustade polisled på näthinnan.

Och presidentvalet i höst riskerar att bli en fars eftersom kraven för att få nominera en kandidat är så hårda att det i praktiken troligen bara blir av regimen godkända som har en chans.
På tv:n går sången in på sista versen och Mohammed pekar och skrattar:

-Tror du han kommer att stiga av frivilligt? Knappast, va!
Demokrativinden är fortfarande svag och märks mest som rinnande ögon och hosta av allt damm i luften.

I Beirut säger Generalen visserligen att han kommer med demokrati, och så ska det bli. Men den gamla kvinnan i Saida bara skakar på huvudet och säger att nej, det tror hon inte på. Det behövs så lite, några bomber till bara, för att ytterligare någon generation ska gå förlorad i Mellanöstern.

Bengt Norborg
Beirut