Max skulle ha fyllt fyra nu i maj och Saga skulle blivit två samma månad. Att barnen inte överlevde attacken fick mamman inte veta förrän mycket senare. När hon nåddes av beskedet var hon fortfarande påverkad av mediciner och det hemska tumhult som ägt rum.

-Jag lyckades inte ta in det då. Utan det var först när vi kom hem och begravningen började närma sig. Jag sörjde enormt runt begravningen. Chocken kanske har gjort att min kropp inte heller har insett riktigt vad som hänt än. Jag tror att sorgen kommer att komma när allt det här är klart, med rättegång, för det känns inte som om jag kommit igenom det här än. Det är mycket kvar.

Mamman blev själv illa skadad, men hennes liv gick att rädda efter flera stora operationer. Från hemmets trädgård tänker hon tillbaka på förra sommaren och minns hur bra barnen kom överens och lekte tillsammans.

-Vi var ute och cyklade, Max hade fått en egen cykel. Saga hade lärt sig att gå och sprang runt i gräset. Det är sådana minnen jag har. De är bara ljusa och barnen fanns för varandra hela tiden och jag vet att de gör det i dag med.

Kan inte glömma
Det har snart gått fyra månader sen det som många tänker på som det värsta som kan hända en människa faktiskt hände mamman i Arboga. För att klara sin vardag är familjen och vännerna oumbärliga.

-Min familj finns där hela tiden: min sambo, mina vänner och syskon. De är jätteviktiga och jag skulle inte ha klarat mig så här långt om de inte fanns.

Trots allt stöd kan hon inte för en sekund glömma det som inträffat och återkommer ständigt till det. Både tanke- och samtalsmässigt.

-Det finns i kroppen hela tiden så det går inte att glömma. Men ju mer tid som gått tycker jag att vi lyckas göra andra saker. Även om vi sitter i bubbelpoolen och har det skönt så kan vi ändå prata om det.

Vill få ett avslut
På onsdagen väcks åtal mot den 32-åriga tyska som misstänks för morden och mordförsöket. För mamman väcker rättegången hoppet om att det kan bli början på ett avslut.

-Ja, vi kanske kommer att få komma över det här någon gång. Det är svårt att komma över förlusten av sina barn men skräcken man går med dagligen kanske får ett avslut. Man är rädd för att öppna dörren när man inte vet vem som står bakom. Jag kan inte vara ensam hemma över huvud taget. Att gå ut och gå ensam är svårt, jag har försökt att gå runt kvarteret men vill helst ha någon med mig.

Mamman har inte varit i kontakt med den mordmisstänkte tyskan sedan morden ägde rum. Varken i häktet eller i förhör. Hon har inte sett några bilder och säger att hon inte vill se.

-Om det är hon som kommer att finnas i rättegången så kommer jag att titta på henne då, säger mamman.

Känslorna för den person som dödade Max och Saga är svåra att förklara. Hennes liv förändrades katastrofalt. Samtidigt understryker hon vilken stor innebörd det har att rätt person grips för morden. Mamman säger sig ha svårt att känna hat utan resonerar att personen som begått dådet högst troligen är sjuk.

-Jag vet inte om en sjuk person skulle kunna gå så här långt heller. Barnen var allt för mig och det var som en matta drogs bort under fötterna. Jag ramlade och jag vet inte riktigt vart jag ska ta mig. Jag vet inte vem jag är utan barnen.

-Det är väldigt farligt om en sådan människa som kan göra en sådan här sak går fri och jag vill inte att det som hänt mig ska hända någon annan. Självklart vill jag att den personen som gjort det här ska få ett straff.

Svt-intervju: Pernilla Gillback
Text: Marianne Berglund