På sin höjd kan det vara fråga om en sysselsättningsökning med 11.800 personer om man tolkar statistiken till regeringens fördel. Men ändå långt från de 100.000 som Reinfeldt talade om.
Hur kom det sig då att statsministern lämnade felaktiga uppgifter som gav en alldeles för positiv bild av sysselsättningsutvecklingen under den borgerliga regeringen? Enligt statsrådsberedningen beror det på att finansdepartementet lämnat ett felaktigt underlag till statsministern. Finansminister Anders Borg bekräftar också för Rapport att uppgifterna som Reinfeldt lämnade är felaktiga.
Jämförde arbetskraftsundersökningar
Så här ser bakgrunden ut: Statsministern jämförde i debatten SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) från september 2006 med AKU:n från december 2009. Vid en första anblick är det lätt att tro att han har rätt. Skillnaden är 107.000 fler sysselsatta i december 2009.
Problemet är bara att i september 2006 byggde statistiken på åldersgrupperna 16-64 år. Men under den borgerliga regeringstiden har sättet att mäta sysselsatta ändrats i enlighet med EU:s praxis. Det innebär att åldersgrupperna som numera omfattas i den här typen av undersökningar är 15-74 år, alltså en betydligt större grupp. Det innebär att de båda mätningarna inte kan jämföras med varandra utan att detta korrigeras. Mätningarna kan inte jämföras på det som Reinfeldt gjorde.
Korrigerar man uppgifterna så att rätt åldersgrupper jämförs med varandra kommer man fram till helt andra resultat. I gruppen 16-64 år har sysselsättningen tvärtemot vad statsministern påstod minskat med 12.300 personer mellan mätningen i september 2006 och december 2009. Tittar man på den större gruppen 15-74 år har sysselsättningen ökat med 11.800 under samma period. Även om denna siffra är något mindre genant för Reinfeldt så ligger även den ljusår ifrån hans uttalande om 100.000 fler sysselsatta.
Osäker siffra
Frågan är förstås varför det var så viktigt för honom att använda denna osäkra och felaktiga siffra. Svaret är att en avgörande del av striden om regeringsmakten i den kommande valrörelsen kommer att stå kring beskrivningen av den verklighet vi lever i.
Bakgrunden är att de borgerliga partierna i valet 2006 vann regeringsmakten på starka förväntningar att minska det så kallade utanförskapet, det vill säga arbetslöshet, sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Medan sjukskrivningar och förtidspensioneringar har minskat har arbetslösheten ökat kraftigt under den ekonomiska krisen.
Oppositionens bärande budskap inför valet i höst är att den växande arbetslösheten i huvudsak beror på en felaktig politik av regeringen. Huvudargumentet är att skatterna har sänkts för välbärgade och att staten därför inte har resurser för att tillräckligt effektivt bekämpa arbetslösheten. Detta är en argumentation som oppositionen hoppas ska få fäste i opinionen med tanke på att arbetslösheten i år väntas uppgå till nio, tio procent.
Utanförskapet en svag punkt
Regeringen inser förstås att frågan om utanförskapet och arbetslösheten är en svag punkt. Fredrik Reinfeldt sa själv i samband med valet 2006 att hans regering skulle mätas mot vad den uppnått i jobbfrågan. I det läget är det förstås frestande att använda de ljuspunkter som finns att tillgå.
Finansmininister Anders Borg talar gärna om att svensk ekonomi går bättre än de flesta andra EU-länder och att arbetslösheten väntas minska snabbare än väntat. Reinfeldt ville förstärka denna bild i söndagens partiledardebatt genom att hävda att sysselsättningen ökat med 100.000 personer trots krisen. Nu visar det sig att han hade fel och frågan är hur det påverkar väljarnas förtroende för honom.
Mats Knutson
Inrikespolitisk kommentator