– Det har skett en markant ökning, säger Katarina Slonje som är samordnare på Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet i Göteborg, dit avhopparverksamheten hör.
– Hälften av de omkring 50 personer som sökt sig till oss sedan vi startade 2009 kom förra året. Och de som kommer nu är yngre.
Idén till avhopparverksamheten föddes i kölvattnet av den förra våldsvågen som skakade Göteborg runt 2006 då gängvåldet bokstavligen exploderade på Göteborgs gator. Några år senare fick Katarina och hennes medarbetare i uppdrag att utforma en verksamhet som skulle underlätta för gängmedlemmar att lämna den kriminella gängtillvaron. De har nu har utvecklat en modell som bygger på en samverkan mellan socialtjänsten, sjukvården, polisen och andra myndigheter och som kan anpassas efter avhopparnas olika behov.
Måste ha stark vilja att lämna gänget
– Vi tar reda på hur hans aktuella situation ser ut, om han är medlem i ett gäng, om han har familj, om han är hotad och hur han mår psykiskt och fysiskt bland annat.
Därefter bestäms vem som ska ta hand om avhopparen först. Det kan till exempel vara sjukvården om personen har ett allvarligt missbruk och det mest akuta behovet bedöms vara avgiftning eller polisen om personen är allvarligt hotad av sitt gamla gäng.
– De krav vi ställer för att hjälpa honom är att han har en stark vilja att lämna gänget och att han ger sitt samtycke till att de olika myndigheterna får ta del av varandras information om honom. Han får inte heller ha ett fängelsestraff hängande över sig för då är det kriminalvården tar vid.
Många med en kriminell bakgrund misstror myndigheter, i synnerhet polisen, hur löser ni det?
– I början kan de uttrycka ett förakt för myndigheterna men samtidigt inser de att de inte klarar sig själva utan behöver stöd av dem. Och vi är ju inte en myndighet i den bemärkelsen och då är det lättare att prata med oss först.
Omfattar även yngre killar
Till en början riktade sig avhopparverksamheten till den så kallade ”enprocent-miljön”, det vill säga till killar med dokumenterad gängtillhörighet i 25-30-årsåldern. Men i och med den senaste tidens våldsutveckling har uppdraget vidgats och omfattar även yngre killar som rör sig i och runt de så kallade territoriella gängen eller nätverken.
Vilka förväntningar har de som söker sig till avhopparverksamheten?
– Ganska stora, ibland kan det kännas övermäktigt. För ofta önskar de att det ska ske över en natt det här med att ordna lägenhet och jobb. Men så enkelt är det inte alla gånger för det är ju en process.
Vad är det som får killarna att vilja lämna gängen?
– Det är olika saker men vad vi har sett så handlar det om att man tröttnat, att man är utsliten och har insett att gängtillvaron inte är så glamorös. Den utlösande faktorn är ofta att man har mött kärleken och vill förändra sitt liv.
Sparar samhället pengar
Kostnaderna för avhopparna varierar beroende på hur mycket stöd var och en behöver, vilken typ av stöd och hur länge de behöver det. En del som hör av sig till avhopparverksamheten har gjort en del av resan bort från gänget på egen hand men vill ha samtalsstöd eller hjälp i kontakten med arbetsförmedlingen eller socialtjänsten för att inte falla tillbaka i kriminaliteten. Andra kan behöva starta ett helt nytt liv på en annan ort och den insatsen kan vara betydligt mer omfattande och kosta upp emot en miljon kronor. I jämförelse med vad en gängmedlem kostar under sitt aktiva karriär som kriminell, vilket har beräknats till 23 miljoner kronor, så anser Katarina Slonje att det är väl använda pengar.
– Vad är alternativet för de här killarna? Begå brott och fortsätta att skada människor? Vi räddar ju inte bara dem, vi räddar samhället också.