Den största förändringen sedan lagändringen är att Migrationsverket numera har rätt att tvångsanvisa barn till kommuner för att de inte ska fastna i ankomstkommunerna. Under 2014 gjordes 1 979 sådana tvångsanvsisningar.
Men Migrationsverket ska fortfarande i första hand placera barnen i en kommun där det finns, eller anses finnas, någon sorts anknytning. Det kan handla om en släkting eller en bekant till barnen.
Bäst för barnet
Sådana här anknytningsanvisningar har ökat kraftigt. Av totalt 7060 anvisningar 2014 placerades runt 40 procent av barnen i en kommun där det fanns någon sorts anknytning. 2013 var motsvarande siffra 25 procent.
– Det beror på att antalet barn från Syrien och Eritrea ökade mycket förra året och det verkar som att de har fler anknytningar i Sverige. Vi ser till barnets bästa och anser generellt att det är bäst för barnet att anvisas till den kommun där anknytningspersonen finns, säger Ronnie Magnusson, expert på Migrationsverket.
Men enligt Sveriges kommuner och landsting, SKL, anser flera kommuner att Migrationsverket inte kollar upp barnens anknytningar tillräckligt noga innan barnen anvisas dit.
– De här anknytningarna har ibland visat sig vara väldigt svaga. Det finns till och med fall där barnet har sagt att de har en facebook-kompis för att Migrationsverket ska placera barnet där, säger Per-Arne Andersson, avdelningschef på SKL.
2014 anvisades 45 ensamkommande barn till Uppvidinge kommun i Småland som har drygt 9000 invånare. Av dem var 39 stycken anknytningsanvisningar. Att det blev så många beror på att Migrationsverket har flera anläggninsboenden i Uppvidinge. Det finns alltså många personer där som barnen kan ha anknytning till.
Inte fått mat
När Migrationsverket anvisar ett ensamkommande barn går det fort. Oftast får socialtjänsten bara en eller två dagars förvarning. I vissa fall har de inte ens fått reda på att barnet har placerats hos sin anknytning i kommunen.
– Det har hänt att barn kommer hit och inte får någon mat de första veckorna. De får inte börja i skolan och har inte kläder efter årstiden. Det är katastrofalt, säger Mira Weilander, gruppledare för barn- och familj i Uppvidinge kommun.
Mira Weilandet nämner ett exempel då en 22-årig kvinna placerades med sina yngre syskon i kommunen utan socialtjänstens vetskap. De klarade sig enbart på kvinnans dagersättning och barnen fick varken skolgång eller en god man.
Orättvist mellan kommuner
Ett annat exempel är en tonårig flicka som placerades hos sin farbror som bodde ihop med flera andra män i 30-årsåldern. Om inte placeringen anses vara lämplig är det upp till socialtjänsten att placera barnet i ett familjehem eller på ett HVB-hem, vilket inte alltid är lätt att hitta i en liten kommun.
– Det här blir väldigt tydligt. Vi kan inte följa de krav som Socialstyrelsen ställer på placeringar av barn. Egentligen ska utredningar av boendet göras innan barnen placeras. Men i de här fallen befinner sig redan barnen i hemmen eftersom Migrationsverket har anvisat dem dit, säger Susanne Winsth, socialchef i Uppvidinge kommun.
Östra Göinge i Skåne är en annan kommun som tar emot många flyktingar. Förra året sa kommunen nej till tre ensamkommande barn. Ärendet ligger nu hos kammarrätten som väntas komma med en dom de kommande veckorna.
– Det kan inte vara så att vissa kommuner, som Östra Göinge, tar ett stort ansvar och att det finns en rad andra kommuner som knappt gör någonting. Detta vill vi få prövat. För det måste vara ett solidariskt mottagande i Sverige, Patric Åberg (M), kommunalråd i Östra Göinge kommun.
Ska bli seriösare
På Migrationsverket är de trots kritiken ändå i stort nöjda med hur det har blivit efter lagändringen. Tidigare fastnade ofta ensamkommande barn i ankomstkommunerna och så är det inte längre. Men Ronnie Magnusson medger att anknytningarna ibland har varit lite vaga och att Migrationsverket därför har omarbetat de dokument som ligger till grund för den typen av anvisningar.
– Det ska bli mer seriöst. Men Migrationsverket ska inte utreda själva anknytningen och om barnet kan bo tillsammans med anknytningen eller inte, det är och förblir socialtjänstens uppdrag, säger Ronnie Magnusson.