Hans Bratt Hernberg är diakon i Stockholm, i Klara kyrka, mitt i centrala Stockholm. Han vet att de här barnen finns. Han möter dem i kyrkan. I Gomorron Sverige beskriver han mötet:

-Det är väldigt omskakande. Det är inga som dyker upp på kontorstid. De sitter ofta i kyrkan för att de söker någon form av trygghet. Precis när kyrkan stänger märker man dem. Man ser att någon liten sitter och skakar i bänkarna. Man kan se ett huvud och någon som sitter och gråter. Det är ganska dramatiskt. Har man sökt sig in i kyrkan har det gått ganska långt, säger Bratt Hernberg.

Vilka är då barnen?

-De är kanske de som har svårt att bo hemma eller så bor de på flera ställen, mamma, pappa, morfar kanske någon kompis. De har ingen trygg tillvaro. De slinker undan och så är de ute och ingen frågar efter dem?

Hur gamla är de?

-De yngsta var fem och åtta år som kom in i kyrkan. Det är rätt tufft att se.

Samtal och något att äta är det mest akuta han kan göra för dem. Att få kontakt. Det handlar om att bygga upp ett förtroende ganska snabbt. Sedan får man se. Det handlar mycket om att lyssna. Att skapa kontakt med de befintliga vuxna kontakterna. Finns det ingenting finns det folk i församlingen som tar hem folk.

Bratt Hernberg har anmälningsplikt till myndigheter när det gäller barn. Men vad säger då barnen om det?

-De vill oftast inte ha kontakt med myndigheter pga att det är en sort dubbel lojalitet. Även om de far illa så älskar barnen sina föräldrar.

Kristina Persson, socionom inom Stadsmissionen, beskriver sina möten med unga hemlösa:

-De vi möter befinner sig i mycket olika situationer. Ibland har det gått väldigt långt. Man kan leva på gatan men det är också en process. En del av de vi möter går fortfarande i skolan, bor runt hos kompisar men det börjar bli svårt efter ett tag. Man kan inte betala för sig och så vidare.

Hur skulle du beskriva hemlösheten? Gatubarnsbegreppet?

-Begreppet är för snävt. Jag skulle vilja nå de unga så tidigt som möjligt. det är en process att hamna på gatan. Det är relativt vanligt att man är åtta, nio år. Det är vanligare ju högre upp

i ålder man kommer.

Är det vanligt att det är åtta eller nioåringar?

-Nej, det vet jag inte. Jag har inte träffat det. Det har Hans mer erfarenhet av.

Hur ser typfallet ut som du möter?

-Det är svårt att säga typfall. Det här handlar om de som hittar egna lösningar som av olika skäl. Antingen har man försökt, tycker man, söka hjälp men inte blivit lyssnad på eller så upplever man det själv eller så är man rädd.

-Det här är de som samhället inte når. Vi försöker ha ett kontaktnät ute i skolor eller andra vuxna som har den här relationen. Det handlar om att nå barn och unga som inte självmant lyfter luren.

Varför fångar man inte upp dem?

Ulf Kristersson (m) socialborgarråd i Stockholm:

-Jag har inte samma långa erfarenhet på fältet men min bild är i grund och botten densamma. Det finns i dag mycket bredare hemlöshets-problematik än vad vi är vana vid. Det handlar om många fler åldrar inklusive barn.

Hur många handlar det om?

-Det är ingen som riktigt vet. Ibland talar vi om delvis hemlösa – barn som i grund och botten i formell mening har ett hem. De bor hos mamma eller pappa, ofta bara hos mamma. De har ofta situationer i hemmet som gör att de inte vill bo hemma. De föredrar hos kompisar och ingen stans alls egentligen.

Enligt Kristersson är en kris inom svensk fosterhemsvård en del av kärnan i problemet:

-Det är många som rymmer. Majoriteten av fosterbarnen är inga små barn utan ganska stora tonåringar som placeras någonstans där det har gått illa väldigt länge. De rymmer rätt gärna.

-Deras situation i hemmen gör att det inte går att vara hemma längre. Så det är nog rätt att lyfta dem från hemmiljön men det tragiska är att det är barn vars situation varit känd i kanske tio år.

Ur Gomorron Sverige