Framför den stora badrumsspegeln står en flicka som undrar varför hon inte är lika smal som andra, varför hon inte har några bröst. Där kan hon stå i flera timmar. Ibland skadar hon sig själv, men mest handlar det om att inspektera fel. Fel hon ser överallt.
Vi kan kalla henne Felicia, men hon heter egentligen något annat. Felicia är en av uppskattningsvis 2 procent svenskar som lider av dysmorfofobi, eller BDD. Det betyder att hon är besatt av sitt utseende och har en sjuklig självbild. Det började då, när hon var sju, men det var när Felicia hade fyllt 20 som ångesten spann loss på riktigt.
– Jag var en late bloomer. Jag var töntig och ful, men runt 20-årsåldern vände det, och jag började få höra att jag såg bra ut.
Ärr kvar efter ångestfyllda dagar
Men kommentarerna om hennes utseende gav inte Felicia bättre självförtroende. Istället utvecklades hennes tvångssyndrom och blev allt värre. Det viktigaste var håret, midjemåttet och huden – framförallt i ansiktet. Hon kunde stå i timmar och pilla, tvätta och riva.
– Jag har en massa ärr i ansiktet. Det är efter att jag stått och pillat sönder huden, tills hela ansiktet blev ett blödande sår. Jag gör det fortfarande ibland, men har gått i terapi för att komma ifrån det.
Det var så det såg ut. Timmar framför spegeln i badrummet, isolering. Rädsla för att möta andra människor. Noga planerade resor för att undvika att träffa någon hon kände – så de kunde se att hon blivit fulare sedan sist de träffades.
– Under ett år var jag utanför dörren kanske 10 gånger. Jag har blivit så fokuserad på hur jag ser ut att jag inte ens kunnat gå på Ica. Det blir som en extrem paranoia, säger hon och fortsätter:
– Jag har känt mig uttittad på tunnelbanan. Man kliver på och det känns som folk stirrar. Då börjar jag tänka: ”Har sminket runnit, är det något fel med håret eller ansiktet? Ser jag ut som ett monster? Vem fan vill umgås med ett monster som mig?”.
”Glömde bort att gå på toa”
Efter att ha varit med i en studie om BDD, och fått gå i specialiserad kognitiv beteendeterapi, berättar Felicia att hon mår mycket bättre. Men hon måste ändå vara försiktig för att ångesten inte ska komma tillbaka.
– Jag visar mig fortfarande inte i vissa ljus. Provrum går inte. Just nu jobbar jag och det är jag jätteglad för, men det är på ett lager så vissa ställen är kraftigt belysta. Jag går inte dit, för där ser man hur ansiktet ser ut.
Felicia berättar att hon släcker ner hemma när ångesten blir som värst.
– Jag vet att om jag inte gör det, täcker ner alla speglar och sysselsätter hjärnan med film så kommer jag att stå i badrummet framför spegeln. Jag börjar smörja, tvätta, klämma, smörja igen. Sen kan det där pågå i upp till två veckor.
– Jag glömmer bort att äta, en gång glömde jag att gå på toaletten för att jag var så ångeststyrd. Jag bara sitter där i badrummet och inspekterar varje grej.
Skam bakom tystnaden
När vi pratar med varandra är Felicia ute och går för att kunna koncentrera sig på samtalet. Det är jobbigt, berättar hon. Hon har inget smink på sig och ångesten kommer krypande. Och även om de bra dagarna i dag är fler än de dåliga, så innebär många av dem en utmaning.
– Ska jag sminka mig för en utekväll så räknar jag med att jag måste ha en hel dag på mig. Jag kommer att sminka mig minst 10 gånger. Jag tar bort det, och sminkar om igen. Det slutar ofta med att jag inte går ut ändå. Men jag jobbar med de här sakerna hela tiden.
Hon vill inte berätta sin historia med namn och bild, av samma anledning som hon tror att personer med BDD aldrig söker hjälp – trots att så många är drabbade.
– Jag tror att det ligger mycket skam i det, det är skamligt att bry sig om sitt utseende. Man ska se perfekt ut men inte verka som att man bryr sig. Du ska älska mat men samtidigt vara slät, snygg och smal.
”Jag känner mig normal på de bästa av dagar”
Ett annat problem, säger hon, är det faktum att många läkare och psykologer inte känner till dysmorfofobi – vilket gör att patienter får behandling för andra typer av ångest, men aldrig kommer till botten med sitt problem.
– Jag har fått en massa olika diagnoser, men jag blev inte diagnostiserad med dysmorfofobi förrän nu när jag är runt 30. Då sa de att ”den här diagnosen skulle du verkligen haft från början”. Jag har fått väldigt bra hjälp, men jag tror att den hade kunnat vara mer preciserad.
Felicia har inte varit sjukskriven från sitt nya jobb än, det är en seger säger hon. Efter att ha arbetat med KBT har hon fått verktyg för att motverka sin ångest. Det kan handla om hjälp att ta sig utanför dörren – eller att lägga upp en bild på Instagram som hon egentligen tycker är ful.
Hur känner du dig under dina bästa dagar?
– Att jag är okej. Jag skulle aldrig känna mig snygg, men jag kan känna vissa dagar att tröjan sitter bra. Jag försöker att inte fokusera på det alls överhuvudtaget. Jag känner mig normal de bästa av dagar, och det är målet för mig.