JO har granskat sex förundersökningar där polisen provocerat fram brott för att få bevis.

Lagar saknas för hur polisens agerande ska gå till. JO har tidigare sagt att beslut om provokation bör tas av åkla- gare, men det skedde inte någon gång.

I samtliga fall var polisen också mycket dålig på att dokumentera. JO efterlyser nu en ny lagstiftning.

Bland de granskade förundersökningarna finns det uppmärksammade fallet med före detta kriminalkommissarie Olle Liljegren, som använde kriminella för att infiltrera brottsorganisationer.

-Det allmänna intryck man fått av fallet med Olle Liljegren och diskussionen i medierna är att det ser ut lite som vilda västern eller laglöst land på det här området, säger Mats Melin.

Oacceptabelt
Och det intrycket verkar stämma. Det finns inga lagar som reglerar hur polisens agerande ska gå till.

-Vi har exempel på att det har funnits åtal, även ganska nyligen, där någon åtalats för brott och sedan frikänts eftersom provokationen som sådan inte varit acceptabel, säger Melin.

Inte en enda gång hade polisen informerat vare sig den misstänkte, hans försvarare, åklagaren eller domstolen om vad man hade för sig, eller att det fanns en provokation i botten för den bevisning som lades fram.

-Det är helt oacceptabelt. Oavsett om det är en godtagbar provokation eller inte som har ägt rum så ska alla veta vad som har inträffat, säger Melin.

Nya lagar
I samtliga fall var polisen också mycket dålig på att dokumentera.

-Det är oerhört allvarligt eftersom det försvårar varje granskning i efterhand av vad som egentligen har inträffat och bedömningen av om det var bra, dåligt eller olagligt, säger JO.

Det stora problemet enligt JO är brist på lagar och regler. Två statliga utredningar jobbar just nu med frågan.

-Min slutsats är att här måste det till fasta bindande normer: vad får polisen göra, vad får de inte göra och vem ska fatta beslut om vad som ska göras, säger Melin.