Efter förra veckans ”Valet med Janne och Belinda” – en av SVT:s valsatsningar – bröt bråket loss.
Programledaren Janne Josefsson ville ta upp problemet med att var tionde svensk journalist bor i stadsdelen Södermalm i Stockholm. Han undrade om det kunde diktera hur mediernas valbevakningen ser ut. Södermalmsjournalisten Fredrik Virtanen på Aftonbladet fick agera måltavla för den spetsiga kritiken.
– Det kändes som ett bakhåll, jag påstods vara elitist och fick försvara mig mot sådant jag aldrig hade skrivit, säger Fredrik Virtanen till SVT.
Stockholmshat och gladporr
Efteråt gick Fredrik Virtanen till motattack i sin egen krönika i Aftonbladet. Han skrädde inte orden. ”Janne Josefsson börjar bli ett samhällsproblem”, skriver han och tycker att programledarens ”stockholmshat” har blivit direkt farligt.
Någon dag senare fick han medhåll av tv-krönikören Johan Croneman i Dagens Nyheter, som kallar Josefsson för ”jättedålig” och en ”valpajas” som gått från politisk hardcore till ”något slags danskt gladporrval”.
Janne Josefsson försvarar sig.
– De tar i så de spricker båda två. Jag är chockad, det finns inga proportioner. Vår kritik mot Södermalm är mitt i prick. Nu drabbar det en yrkeskår som har makt och de försvarar sig med näbbar och klor – i sina egna tidningar. Journalistkåren är ett ömfotat släkte, säger han.
Kissade på tidning
Medieanalytikern Olle Lidbom har följt bråket i tidningarna.
Han ser en risk med att bråken mellan mediepersonligheter ofta får stort utrymme i medierna. Vi har sett det förr. Medieprofilen Sigge Eklund fick rubriker när han ställde sig och kissade på tidnignen Filter. Han var förbannad på en artikel om honom som han tyckte var felvinklad.
En rad journalister som blev kritiserade i DN-journalisten Hanne Kjöllers mediekritiska bok ”En halv sanning är också en lögn” fick gott om utrymme att trycka till tillbaka och visa att Kjöller gjort sig skyldig till rena sakfel. Jan Guillou hade inte heller några svårigheter att slå tillbaka – både på egen krönikeplats och i andra medier – mot boken om honom som bland annat påstod att Guillou aldrig tagit examen från internatskolan Solbacka.
– Det riskerar att skapa en vi-och-dom känsla. Journalister och mediepersonligheter får utrymme att framföra sina försvar, medan andra som är med om orättvisa påhopp i medierna inte får höras, säger Olle Lidbom.
– Jag håller med om det, säger Fredrik Virtanen. Det är mycket svårare för en socialsekreterare ute i landet som blivit trashad av Janne Josefsson att få ut sin version. Då blir det ofta ord mot ord. Nu trashade han mig som har en egen krönika och kan försvara mig. Det tror jag han tycker är jobbigt.
Färgstark fight
Fredrik Virtanen tycker det är rätt att använda sin egen krönikeplats i Aftonbladet för att slå tillbaka mot Janne Josefsson.
– Det är många som utsatts för Janne Josefssons metoder och man kan se det som att jag för deras talan samtidigt. Ska jag behöva stå ut med lögner bara för att jag är medieprofil?
Men Olle Lidbom tror att Fredrik Virtanen och andra mediepersonligheter, som får bråkutrymme i medierna, skjuter sig själva i foten.
– Man förflyttar journalistrollen och blir en tydlig aktör. Med det skapar man sig mer makt över samtalet. Och det riskerar att skapa ett journalistförakt, säger han.
Han tror att läsare och tittare kan uppfatta journalistbråken som både maktfullkomliga och navelskådande.
– Samtidigt är det kul att läsa om. Det handlar om kända, färgstarka gubbar i en catfight. Det kunde lika gärna vara kändisarna i Paradise Hotel som hoppar på varandra.
”Vilket larv!”
Både Fredrik Virtanen och Johan Croneman tror att deras kritik mot Janne Josefsson representerar något mycket viktigare än ett vanligt kändisbråk.
– Vilket larv! Jag förstår inte hur man kan jämföra det med ett kändisbråk. Det här är ett bråk om journalistik. Janne Josefsson är journalistikens guldgosse, har makt och håller på med viktiga saker. Det är klart att vi måste ha åsikter om vad han gör, säger Johan Croneman.