Alliansbygget inleddes 2004 med Fredrik Reinfeldt och förra C-ledaren Maud Olofsson som pådrivande. Göran Hägglund lät sig övertygas snabbt, medan dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg till en början var mer skeptisk.
Projektet blev framgångsrikt. Alliansen vann valet 2006 och regerade Sverige till hösten 2014.
Men Alliansen har långt ifrån alltid betecknats som en framgångssaga. Att den lyckades berodde till stor del på att partiledarna var beredda att kompromissa också i hjärtefrågor för att kunna nå en gemensam politik.
”Kompromisser slipar av egen profil”
Oavsett om det var Folkpartiet som accepterade besparingar i sjukförsäkringen, Centerpartiet som gick med på ny kärnkraft eller Folkpartiet som accepterade vårdnadsbidraget handlade dessa kompromisser om att partiledarna var beredda att ta strid för uppgörelser som ibland kritiserades hårt också i det egna partiet.
I många fall offrade de populära profilfrågor för att bevara trovärdigheten i det politiska samarbetet. Särskilt besvärligt var detta i situationer när opinionsstödet för det egna partiet vacklade.
Även om Alliansen lyckades behålla makten i åtta år var regeringsinnehavet kostsamt. Samtliga allianspartier gjorde 2014 ett avsevärt sämre valresultat än 2006. En förklaring är naturligtvis att långvarit regeringsinnehav tär på röststödet.
En annan förklaring är att de ständiga kompromisserna slipar av den egna profilen. Inte minst inom de mindre allianspartierna har detta varit en ofta återkommande diskussion, att allianssamarbetet i sig har kostat dem röster.
Ny generation politiker
Till och från har detta diskuterats i såväl Kristdemokraterna och Centerpartiet som i Folkpartiet. Att samarbetet ändå har fortsatt har i allt väsentligt berott på att partiledningarna ihärdigt försvarat samarbetet och framhållit dess fördelar, inte minst regeringsmakten och de möjligheter denna medför för att få genomslag för den egna politiken.
Nu tar en ny generation politiker vid som ledare för allianspartierna. Ingen av dem var delaktiga i Alliansens födelse eller de diskussioner och överväganden som föregick detta politiska projekt. Det här kan få konsekvenser i framtiden.
Ingen vet i dag hur det påverkar viljan framöver att hålla ihop alliansen eller hur det påverkar beredvilligheten att kompromissa i politiska frågor som uppfattas som centrala för det egna partiet. Särskilt inte med tanke på att allianspartierna nu är i opposition och att flera av dem dessutom är i desperat behov av att vinna nya väljare.