Pirjo Stråtes man var en överlevare från det finska kriget.
Där hade han som pojke fått vara med om hemska upplevelser:

-Ja min man, han kom ju från Finland. Under finska kriget använde ju hemvärnet småpojkar som sprang ärenden och klättrade i träden och spanade. Och tyvärr så fick de vara med om väldigt sorgliga saker, och han hade mått väldigt dåligt på grund av det, under hela sitt liv.

"Det är ett mångårigt helvete"
Men när Pirjos man blev sjuk, så berättade han inte det för henne:

-När man får prostatacancer så, de flesta män tappar sin identitet som man. Och de får jag också höra många gånger, att det finns väl ingen hjälp att få, för gamla gubbar. Och det var väl så han också tänkte. För han berättade inte för mig, utan tog sitt liv istället.

Många anhöriga känner en väldig vrede, men också skuld, när någon nära tar sitt liv. Det har Pirjo också känt:
-Så fort man tror att jag hade kunnat göra något så går man runt och tänker om bara jag hade gjort så, eller inte sagt så, så hade han levat nu. Det tar många, många år innan man har kommit så långt att man förstår att det är inte säkert att jag hade kunnat göra någonting. Och att jag bara är en människa.

I dag är Pirjo Stråte engagerad i SPEC, Riksförbundet för anhörigstöd och suicidprevention där hon är Stockholmskretsens ordförande. Hon jobbar också med att besöka äldre i kommunen och prata med dem. Och hon vill berätta för de som är i en liknande situation som hennes man var i:

-När man har någon som älskar en så borde man vara rädd om sig själv. Men tyvärr i en sån här situation så är det ju ofta så att man tror att alla skulle ha det bättre om inte jag fanns. Man tror att man befriar de anhöriga från en börda.

Är det inte så?
-Nej. Det blir ett helvete för de anhöriga. Ett mångårigt helvete.

Marja Grill
marja.grill@svt.se