Jag började gråta där inne. Hur kände du det?

-Ja, det var nog så för mig också. Det berodde på att det var en sådan mäktig manifestation av sammanhållning men också ett värdigt utrymme för sorg. Bara att läsa upp 77 namn på människor som gått förlorade tar en oändlig tid men gör du det med bilder av unga människor så blir känslan av sorg och saknad så annorlunda. Och vi som satt därinne kunde se hur gråt och människor som ropade ut sin saknad, flyttade runt i rummet allt eftersom bilderna visades. Det var en oerhörd tyngd av sorg men också av framtidstro, kände jag att vi fick känna här idag.

Pappan som de fick hjälpa ut, bära ut där..när jag såg det så kände jag att det kunde varit jag...

-Ja det är det som gör att det griper tag i en. Alla vi som är föräldrar vet att det finns inget starkare än den oro vi känner för våra barn. Ingen vill leva med att barnen går förlorade före en själv. Och här satt massor med föräldrar, precis som Jens Stoltenberg sa, för vilka nu väntar födelsedagar utan att födelsedagsbarnet är kvar.

Vad ska vi svenskar lära av norrmännen?

-Vi ska lära att det öppna samhället kan hotas inte minst av enskilda personer och det kan gälla Sverige såväl som Norge. Vi ska minnas att det är viktigt att komma ihåg vad som är viktigt i livet. Att också visa deltagande med den förlust man haft i Norge men också minnas att vi själva har varit drabbade i närtid av hot mot vårt öppna samhälle.

Helena Nosti
helena.nosti@svt.se