För vid sidan av den svartmålade båten säljs små minneskort om polisbåtens öde. Om patrulleringen som avbröts, om vågen. Och allt görs på ett osentimentalt och turistvänligt sätt.
På huvudgatan genom Khao Lak är skräddarna tillbaka och Mekong Whiskeyn säljs i trämugg. Hotellen är också uppbyggda längs stränderna igen. Resorten är större och vräkigare än tidigare och under parasollen ligger rosa brända turister och sippar på paraplydrinkar. Det är vackert, tillrättalagt och semester.
Tiden har stått stilla
Men för mig har tiden stått stilla. Jag har inte besökt Khao Lak´s stränder sedan de där dagarna för fem år sedan när vi kom till helvetet. Det var resväskor, adidas shorts, döda kroppar och sönderbrutna hotell i en enda obegriplig röra.
Det var så mycket död på Templens sönderbrända gräsmattor att ingen orkade räkna. Solen gjorde sitt och det går inte att glömma stanken. Sorgen och chocken bland de anhöriga som plötsligt sett barn och livskamrater försvinna i den skummande vågen, var så svår.
543 svenskar kom aldrig hem härifrån. Visst var det värre i Aceh,Indonesien.
Men det var här som det svenska katastrofen ägde rum. Kanske den värsta tragedi, som på många sätt, drabbat Sverige. Och just vid en tidpunkt som bara ska förknippas med glädje.
En hel by utraderades
Vi tackar snabbt nej till att få några skjortor uppsydda och beger oss längre ned mot fiskebyn Baan Nam Kem. Här, där en hel by utraderades och kanske så många som 3000 människor förlorades, finns nu de fysiska delarna av det larmsystem som ska skydda kusten mot nya katastrofer. Hit nådde också de Internationella hjälpinsatserna.
Bostäder har byggts och erbjudits de drabbade. Och vår konung, Carl den XVI Gustaf, var en av dem som såg till att donationer åter gav fiskarna chansen att tjäna sitt levebröd. Nästan hela fiskeflottan krossades ju av vågen.
Människor gör andra vägval
För den som inte upplevde allt som Khao Lak berättade om för fem år sedan kan det vara svårt att förstå vidden av allt som då drabbade så många. Men människorna berättar fortfarande och känner. En äldre dam i Baan Nam Kem erkänner att hon bestämt sig för att sälja den lilla stugan. Utan sin man och så nära havet får hon aldrig mer frid på den här platsen.
Och det är många som gjort andra vägval efter Tsunamin. Susanne Jansson är en. Hon valde att flytta ner hit till Phuket för att göra skillnad för andra. Nu arbetar hon på ett barnhem för fattiga Thailändska barn. Hon är också nära den plats där hennes två tonårs döttrar, Elenor och Josefin, försvann.
-Man kan faktiskt lära sig att leva med en djup sorg, säger Sussie Jansson.
Svenska Kyrkan kommer att finnas på plats de här dagarna på Khao Lak stränder för de som kommer tillbaka för att hedra alla de som togs av vågen för nu fem år sedan.
13-åriga Elin Rosén Wetterholm skrev en sång för att minnas sina kusiner. Klicka på videon för att höra sången.
Stefan Åsberg
SVT:s utrikeskorrespondent