Alla anonyma ståldörrar, ingångar, till hotell, restauranger och andra offentliga lokaler, ger den kanske tydligaste signalen om att Kabul är en av de osäkraste platserna  på jorden.

Men dessa slussar är en trygghet, som du bara kommer igenom efter att först ha granskats genom den lilla luckan i den yttersta porten, därefter visiterats, ofta med metalldetektor, innan du släpps in genom den andra ståldörren till själva lokalen.

Det var en omständlig procedur som genomfördes exemplariskt, oftast med gott humör från alla parter – alla visste ju att det var nödvändigt för att kunna koppla av en stund och få känna sig trygg, ja, åtminstone skenbart trygg.

Tidigare i vintras blev det tydligt att inte ens dessa arrangemang räcker för att skydda människor till livet. Med en självmordsbombare, som släpptes in genom första dörren och sprängde sig själv och vakterna där i luften, kunde slussen till en känd restaurang forceras och människor därinne, som trodde sig säkra, mördas.

Restaurangen var en plats dit företrädesvis västerlänningar söker sig. Restaurangen var en plats där förövarna hoppades mörda så många västerlänningar som möjligt. Det finns ingen säker plats i Kabul.

Det paradoxala är annars den vänlighet man möter när man ändå beger sig ut i staden. Ett leende besvaras så gott som alltid, en handlare i basaren som äntligen får en kund bjuder på te och förevisar varenda matta han har, oftast åtföljd av en historia om tillkomsten.

Då är det svårt att förstå hur farligt det ändå är att som västerlänning vistas där.

Men när dödgrävaren på kullen utanför staden, när mannen som begraver självmordsbombarna och deras ibland anonyma offer, när han gör sin plikt mot Gud och människorna, ”eftersom i döden är vi alla lika”, som han sa till mig i höstas – när han sen vill bjuda på te och presentera sin familj och berätta historier för att vi ska lära känna varandra... Då är det svårt att stå emot, då är det svårt att säga nej till honom och till hans land.

Och att säga nej till Afghanistan är ju troligen inte en lösning. Det var det inte för Nils Horner – en kär vän och kollega sen över 15 år därute på fältet.