Jag fick en fråga när jag kom hem hur man klarar den journalistiska integriteten i en sådan situation, och jag har inget bättre svar i dag:

-Det gör man inte. Ingen är mer än människa. Men du räddas oftast av uppgiften och av det faktum att du - nästan utan undantag - sitter i skiten.

Jag har jobbat länge på tidningar och radio och när jag beskriver skillnaden säger jag ibland att tv är så komplicerat och tidskrävande att det nästan känns som en olyckshändelse att det ändå alltid blir något. Det är aldrig så nära sanningen som vid breaking news utomlands. Du har varken tid eller kraft att låta något välla in.

Inte riktigt delaktig
Så jag står stint, timme efter timme, framför Peter Ströms kamera vid Domkyrkan i Oslo. Bakom mig växer ett berg av blommor och en förtvivlan som nästan går att ta på. Vi går live med nyheter, ibland var 20:e minut.

Jag förstår att jag aldrig skulle klara att lägga en egen bukett ovanpå alla andras sorg. Inte där och då. Känner mig inte riktigt delaktig heller.

Så hamnar jag i ett märkligt läge en dag när många av minnesljusen i blomsterhavet blåser ut i regnet. Det stör mig av någon anledning.

Så jag sätter mig ned för första gången på riktigt bland de sörjande; tänder omständligt alla lyktor och värmeljus jag når. De slocknar igen och jag tänder - slocknar och jag tänder - och märker först efter ett tag att jag gråter - precis som de andra. Då reser jag mig snabbt, andas djupt och går tillbaka till livepositionen framför kameran.

"Förlåt mig"
I tider av kris möter du både det bästa och det sämsta hos människor. Och det bästa och sämsta hos dig själv. Jag tvingas backa efter att ha påbörjat en intervju med en överlevande trots att jag ser att han inte vill. Jag får bryta och säga "Förlåt mig". Då rör han vid min arm och håller i min blick och tackar innan han går.

Många som är dåligt rustade från början har svårt att hålla ihop i traumat, de irrar runt. Jag blir varken förvånad eller arg när en tysk kvinna smyger fram till SVT-bussen en kväll och väser "YOU are the hunters!" Det är ni som är jägarna.

Pressekreteraren lackar ur
Och jag skäms inte heller i pampiga Stortinget när jag höjer rösten mot en kinesisk reporter som ställt sig i vägen för vår kamera och inte flyttar sig en millimeter, trots att jag upprört hävdar att alla måste visa hänsyn nu. Då lackar plötsligt statsminister Stoltenbergs välstrukna pressekreterare ur, hon bokstavligen drar bort den envisa från SVT:s lins.

Nästa dag får jag lika oväntat en jättekram mitt på Storgatan av samma kinesiska reporter.

Skakar av gråt
Flera ungdomar går runt och delar ut kramar till alla som vill. Många av de omfamnade brister fullständigt - de bara skakar av gråt.

Jag stressar på med mitt och märker inte när sändningsledaren försvinner. Carl-Johan Widlund har lett direktsändningar världen över och är den bästa och coolaste jag vet. Så ser jag honom plötsligt - mitt i röran - hålla om en ung man med funktionshinder. Pojken är fullkomligt otröstlig, och de står där länge, länge. Den unge stillar sig lite.

Nej, vi har alls ingen tid eller kraft att låta något annat välla in. Och helt kan vi ändå aldrig värja oss.

Susan Ritzén
susan.ritzen@svt.se