Libanon har redan genomlidit ett inbördeskrig (1975-1990) med över 100.000 döda. Ska något liknande upprepas? Den senaste tiden har många av de olika religiösa och etniska grupperna skaffat fler vapen. Stämningen i landet är nervös.

Redan nu är Libanon politiskt ett delat land. En anti-syrisk, närmast pro-västlig regering styr landet. Den kom till 2005 som reaktion på grannlandet Syriens enorma inflytande i Libanon.

Syrien har faktiskt inte erkänt Libanon som självständig stat. Syrien ser Libanon som sin intressesfär.

Protestvåg
Syrien beskylls för mordet på Libanons förre premiärminister Hariri 2005. En våg av protester i landet och påtryckningar från bl. a. FN och USA tvingade Syrien att dra tillbaka sina trupper från Libanon.

Följande val gav antisyriska krafter makten i parlamentet. De består av sunni-muslimer och de flesta kristna. Regeringen har ett starkt stöd från USA.

Oppositionen är pro-syrisk och består bl. a. av shia-muslimska Hizbollah som har en egen välbeväpnad armé. Hizbollah är alltså både ett politiskt parti och en milis. Till oppositionen hör också
ett kristet parti.

Nu ska dessa grupper enas om en ny president. Fyra gånger har valet skjutits upp därför att man inte kan enas om ett namn.

Regeringssidan har visserligen en liten majoritet men för att skapa lugn i landet räcker inte det. Det behövs en enighet över blockgränserna.

"Märklig författning"
Libanon har en märklig författning. Den bygger (förenklat uttryckt) på att makten fördelas efter religion. Presidenten måste vara kristen, premiärministern sunni och talmannen shiit. Detta för att balansera makten mellan olika grupper.

Problemet är att just de fattiga shiiterna (främst i söder) är underrepresenterade i förhållande till sin del av befolkningen. De vill ändra vallagarna för att få makt i förhållande till befolkningens storlek. Det vill knappast de styrande. Det är inte heller USA:s önskedröm.

Problemet är också att Hizbollah får stöd av Syrien (som därigenom kan fortsätta påverka libanesisk politik) och Iran. Båda staterna står ju främst på USA:s lista över stater som beskylls för att stödja terrorism.

Nu handlar detta alltså BÅDE om en maktkamp mellan grupper inom landet OCH mellan främst USA och Iran-Syrien.

Den nuvarande presidenten Lahoude har setts som ett pålitligt verktyg för Syrien. Nu måste man försöka enas om en ny president. Han ska vara kristen och han ska kunna godkännas av både de pro- och de anti-syriska.

Sista chansen
Lahoudes mandatperiod går ut på lördag. Valet på fredag är alltså sista chansen att hindra att landet står utan president.

Risken är att de två sidorna utropar var sin president. Då får man
säkerligen också två regeringar. Risken för en total splittring är alltså stor. Och i detta söderfall kommer alltså en rad främmande stater att spela sitt spel.

USA har börjat rusta upp Libanons regeringsarmé. Och från bl. a. Syrien och Iran uppges vapen ha strömmat in i landet.

Till detta kommer fler orosmoment:

• I landet finns över 200.000 palestinska flyktingar i läger. Det missgynnas av det libanesiska samhället och kan mycket väl ? för att förbättra sin ställning - blanda sig i framtida strider om makten i Libanon. Det var så inbördeskriget utvidgades 1975.

• På sistone har även grupper som står al-Qaida nära börjat agera i Libanon, som då kan bli en bas för terror långt utöver områdets gränser. Mardrömmen är att Libanon blir ett nytt Irak eller Afghanistan.

• Risken finns att en delning av landet betyder att angrepp mot Israel återupptas från den södra Hisbollah-dominerade delen. Israel skulle säkert slå tillbaka. Det skulle ytterligare
fördjupa krisen i Libanon.

Alla de motsättningar som nu finns i Libanon kan påverka läget i hela Mellersta Östern. Och kan tvinga en rad aktörer att rusta till strid. Och striderna kan nog inte begränsas till det lilla Libanon, med 4 miljoner invånare, en yta stor som Skåne och med 18 olika religiösa grupperingar som ska kämpa om makten.

BO INGE ANDERSSON
utrikeskommentator Rapport/SVT