Irene Wennemo är doktor i sociologi och innan hon blev statssekreterare jobbade hon bland annat på LO i många år och var ett tag huvudsekreterare i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Hon berättar att de här erfarenheterna, tillsammans med bokskrivandet, har fått henne att ompröva vissa punkter i det svenska välfärdssamhället.

Historiska rötter

I boken går hon tillbaka till medeltiden och reformationen för att hitta rötterna till dagens välfärdsmodell. Hon pekar bland annat på betydelsen av att Sverige gick från att vara ett klansamhälle till hushåll med två gifta vuxna, deras barn och eventuella tjänstehjon. Det förde med sig att man var tvungen att samarbeta för att klara sig, vilket skedde i socknarna, som senare blir kommunerna, berättar Irene Wennemo.

Alla hushåll var representerade på sockenstämman och fick inflytande och insyn i det som bestämdes.

Gemensamt ansvar och finansiering

– Det här att man är med och tar ansvar och är med och finansierar verksamheter, det är en oerhört viktig del av den svenska välfärdspolitiken. Det är inte bara sociala rättigheter man får uppifrån, som någon annan betalar, utan man är med och skapar den här välfärdspolitiken, säger Irene Wennemo.  

Men om man tittar på de senare välfärdsreformerna i Sverige, sjukförsäkringen till exempel, där var Sverige inte speciellt tidigt ute. Varför det? 

-Vi var hyggliga när det gäller ålderspension och familjepolitik. Men när det gäller sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring var vi ganska sena. Det handlar mycket om att vi ville gärna hålla fast den här delen, att bygga på gemensamma föreningar. Man tyckte att det var bra att det fanns en närhet, förklarar Irene Wennemo.

Se hela intervjun ovan.