Michelle Obama valde att aldrig nämna några motståndare – till exempel utmanaren till presidentämbetet Mitt Romney – vid namn. Hon skulle vara den som stod ovanför det politiska käbblet. Hon skulle presenteras som en engagerad mamma, som en som liksom sin man kommer från enkla förhållanden och har arbetat sig upp.

Det var en bild av en familj som har sina rötter i medelklassen och i bekymmer för barnen och studielånen. En familj som nu råkat bli presidentfamilj men som inte glömt varifrån de kommer – och inte glömt vilka bekymmer man kan ha.

Oerhört skickligt tal

Bakom det finns strategin att det är medelklassens väljare man ska satsa på. De har sett sina realinkomster sjunka och drabbats av fastighetskrisen och arbetslösheten.

Slutintrycket är att Michelle Obama levererade ett oerhört skickligt tal, som hon enligt förhandsuppgifter ska ha arbetat mycket med själv. Hon är ju advokat, så hon har redan talets gåva. Det var tänkt som en medveten – men outtalad – hänvisning till familjen Romney.

Egentligen knallhårt

Romneys är goda för kanske 250 miljoner dollar och Mitt Romney utpekas i den demokratiska propagandan som en politiker som inte har någon kontakt med vanligt folk och deras problem. Opinionsmätningar visar också att Obama leder med 52 mot 36 procent på frågan om vem av kandidaterna som bryr sig mest om ”vanligt folks” problem.

Så under hela Michelle Obamas tal låg denna skepsis och motvilja mot Romney. På det sättet var detta ett tal som på ytan var mjukt men som i själva verket var knallhårt polemiskt. Med silkesvantarna skulle man visa att Obama och Romney stod för helt olika samhällssyn.

Riktas mot framtiden

Presidentens siffror är inte så överväldigande i opinionsmätningarna – men samtidigt bra med tanke på att över åtta procent av amerikanerna är arbetslösa. För Michelle Obama gällde det nu att försöka få både de klara anhängarna och de tveksamma väljarna att se framåt.

Hon visade på en rad reformer som faktiskt gått igenom: Sjukvårdsförsäkringen, likalön för kvinnor, bättre möjligheter att studera, hur bilindustrin räddats. Men att hennes tal så att säga placerades i familjemiljö fick hon det att riktas mer mot framtiden.

Personlig bild

Hur det handlar om att satsa mer på utbildning – för barnens skull. Och därmed för USA:s framtids skull. Det personliga och det nationella, politiska vävdes på det sätt framåt.

Hon gav en djupt personlig bild av sin man – som hon älskar mer nu än för fyra år sedan. Men även här förband hon hans personlighet med hans ämbete: Obama fattar sina beslut därför att han är sådan som människa, inte av politiskt taktiska överväganden.

Det är en engagerad familjefar som är president, och han har en historia som handlar om umbäranden, precis som för många medelklassamerikaner i dag. Det var budskapet.

Personligen sympatisk

På ett sätt behöver Obama inte så mycket stöd från sin fru. 54 procent av väljarna anser redan att han är personligen sympatisk, mot 31 procent för Romney. Allt enligt en Gallup-undersökning från slutet av augusti. (Michelle Obamas siffra är 66 procent.)

Sammanfattningsvis kan man säga att Michelle Obamas stora tal utnyttjade den sympati som finns för maken personligen och förvandlade den till en berättelse om hur människan Obama är precis likadan som president, när han fattar sina beslut.

Göra folk entusiastiska

Så i kampen mot Romney om sympatier leder Obama, fast denne ligger under Romney i fråga om vem som kan klara ekonmin bäst (siffrorna är 43 för Obama, 52 för Romney).

Men vad det handlar om för Obamasidan är att göra folk entusiastiska. Alltså att få dem att rösta. Särskilt bland dem med latinamerikansk bakgrund är entusiasmen 20 procent lägre än för fyra år sedan. Orsaken är besvikelsen över att Obamas löften om hopp och förändring inte lett till mer.

Kommande år

Under den här första konventdagen handlade det därför mycket om att varna – eller skrämma – för vad som skulle komma om republikanena fick makten. Man undvek inte att nämna de resultat som uppnåtts – men det handlade mer om att tala om det USA som skulle formas under Obamas kommande år.

Den som slog an temat  om att det nu gäller att se framåt, att efter alla problem kan nu bara Obama lösa den pågående krisen, var Julián Castro, av latinamerikanskt ursprung. Han är framgångsrik borgmästare i San Antonio i Texas.

Skissartat

Han höll det så kallade keynote speece, det grundläggande talet. Det anses som det tredje viktigaste efter de två toppkandidaternas, även om man kan ifrågasätta om inte presidentfruns tal egentligen ligger högre i rang.

Det som bara gör det så svårt när det gäller att se framåt är att det inte finns mer än skissartade planer på vad det är Obama vill.

Uppgörelse med Romney

Castro täckte alltså den tredje stora gruppen som Obama är beroende av för en seger, Michelle Obama täckte grupperna kvinnor och svarta.

Castros tal var till skillnad från Michelle Obamas en uppgörelse med Romneys politik – som så många andra under det sex timmar långa konventet. Det ville dels visa att det trots allt uträttats mer än vad många besvikna menar – och dels att USA definitivt hamnar på fel väg om det blir Romney i stället för Obama som får styra landets framtid.

Bakåt och framåt

Grundsatstalet visar alltså på hur Demokraterna ska lägga upp sin strategi. Dels ska man tala om de positiva sakerna i det förflutna och betona att det kunde ha varit värre utan Obama. Men sedan ska man rikta in väljarna på framtiden och också där säga att det också då blir värre utan Obama.

Det gäller också att väcka den entusiasm för Obama som rådde 2008. Det blir kanske det svåraste utmaningen.