Newt Gingrich har kallat honom ”den mest effektiva politiska aktivisten i USA” och Grover Norquist har på närmast egen hand lyckats varumärka Republikanerna som skattesänkningarnas parti – en idé som Norquist säger sig ha fått redan som 12-åring.

Norquist är en av USA:s hårdast arbetande lobbyister. Han har en något timid framtoning, ser ut som en färglös karaktär i en 80-tals-film och räds inte för att även ställa upp i liberal media, där han lugn och samlad upprepar sin övertygelse om statliga skatter som roten till allt ont.

Från att ha setts som radikal är han i dag en av det republikanska partiets viktigaste förkämpar som ledare för anti-skatt-rörelsen.

Ett ständigt återkommande Grover Norquist-citat lyder som följer: Mitt mål är att krympa den amerikanska staten tills den blir så liten att vi kan dränka den i ett badkar.

Löftesbrevet som blev stort

Mest känd är han som grundare av den mäktiga tankesmedjan, Americans for tax reform, som med hjälp av donationer från storföretag och multimiljonärer samlat in stora summor pengar – och eftersom tankesmedjan inte är vinstdrivande behöver den inte offentliggöra vilka som donerat pengarna.

Och att ha stöd från Americans for tax reform är viktigt för alla republikaner som vill väljas in i kongressen eller på delstatsnivå. Och de partimedlemmar som inte betraktas som tillräckligt renläriga stämplas som så kallade RINO:s (Republican in name only)

Men för att backas av ATR måste man som politiker skriva under en så kallad ”Taxpayer Protection Pledge”, ett löftesbrev där man lovar att aldrig höja skatten för någon. Under inga som helst omständigheter.

Under årets primärval hade alla republikanska kandidater utom den moderate Jon Huntsman skrivit under löftesbrevet.

Lägg där till 238 av 242 kongressledamöter, 41 av 47 senatorer och över 1000 republikaner på delstatsnivå och man börjar förstå hur stor makt Grover Norquists organisation har.

"Har dem i koppel"

ATR grundades i mitten av 80-talet med Reagan-administrationens samtycke, men Norquists löftesbrev fick sitt stora genombrott först 1988 när Bob Dole under primärvalet vägrade att skriva under det.

Dole hade vunnit primärvalet i Iowa, men efter att ha vägrat att sätta sin namteckning på brevet förlorade han New Hampshire och Ronald Reagans tidigare vicepresident George H.W. Bush fick momentum och tog sedermera hem hela primärvalet.  

Inte otippat har Grover Norquist många kritiker. Inte minst de senaste åren då den amerikanska politiken i Washington präglats av en aldrig tidigare skådad ovilja mot allt som kan liknas en kompromiss mellan republikaner och demokrater. Moderata republikaner har städats ut till förmån för dogmatiska Tea Party-kandidater, och sänkta skatter, mindre stat och färre regleringar är mantrat som upprepas gång på gång.

Harry Reid, demokraternas ledare i senaten har tidigare hånat republikanska kongressledamöter och hävdat att Grover Norquist har dem i koppel.

”Han (Norquist) är deras ledare”, sade Reid.

Simpson röt ifrån

Men kritiken har kommit också inifrån det Republikanska partiet. Den frispråkige senatorn Alan Simpson, uttryckte i en CNN-intervju sin ilska över vad han ansåg vara en ovilja från partiets politiker att kompromissa, eftersom de var rädda för att Norquist skulle se till att de inte blev omvalda.

”Herregud, vi har Grover Norquist som går runt i sin vita mantel och säger att om du höjer skatten med en enda cent så kommer han att besegra dig. Han kan inte mörda dig, inte bränna ner ditt hus. Det enda han kan göra är att se till att du inte blir återvald. Och om det betyder mer för dig än ditt land, i tider där vi behöver patrioter som går ut och kritiserar den här extremismen, då har du inget i kongressen att göra.”

Kritik som Grover Norquist genast viftade bort, som om den inte hade någon som helst seriös grund.

Och när Mitt Romney för några veckor sedan valde Paul Ryan som vicepresidentkandidat stod det klart att Grover Norquists grepp om partiet stärkts ytterligare.

Norquist har sedan utnämningen av Ryan flera gånger uttryckt sig positivt i media. I en intervju med Bloomberg sade Norquist bland annat att Ryan som vicepresident skulle kunna betyda lika mycket för Mitt Romney i skattefrågor som vicepresident Dick Chaney betydde för George W. Bush i fråga om säkerhetspolitik.